Läkarbristen – ett humanistiskt och ekonomiskt dilemma

Lika rättigheter, lika skyldigheter & lika möjligheter
Det är lördag. Folk är lediga och slappar, träffar vänner, städar… Vi spenderar lördagen med lillskrutt på sjukan. En ilsken förkylning vill inte ge med sig, inget allvarligt men det måste kollas upp.
När vi kom till sjukhuset tog en sjuksköterska emot oss. En annan kom sedan och hjälpte lillskrutt och kollade också att allt var bra med oss föräldrar. Nu är vi på barnavdelningen, här är vi också i sköterskornas trygga förvar.
Missförstå mig inte, läkare är också viktiga. Problemet är att sjuksköterskornas nytta inte syns i lönekuvertet. Lönekuvertet blir inte heller tjockt för de som specialiserat sig, det ger faktiskt nästan ingen förhöjning alls.
Att inte ge lika lön för likvärdigt arbetet är fullkomligt ohållbart! Vad gör vi då ingen vill utbilda sig inom vårdyrket längre? Har vi råd med “staffetsköterskor”?
Sist, men inte minst, är det en fråga om anständighet. Det är fullkomligt omoraliskt att förlita sig på att en grupp människor ska utöva sitt yrke med hänvisning till att det är ett kall eller att sköterskorna är får många för att höja deras löner.
Att få till likvärdiga löner är inget man gör över en natt men denna mandatperiod ska vi säkra lika lön för likvärdigt arbete. Basta!