Åldersvänlig stad

Motion, stadsfullmäktige 27 november 2018

Förra veckan hade vi fullmäktige, då lämnade jag och mina liberala kollegor in en motion om att stan ska bli en åldersvänlig stad. Mer om åldersvänliga städer kan ni läsa här.

”Vi lever allt längre i Norden, och andelen äldre i befolkningen ökar. Det är en positiv utveckling, men innebär samtidigt stora utmaningar. Det gäller bostäder och transporter, stadsplanering, hälso- och sjukvård och omsorg. Det handlar om att skapa samhällen som är goda att åldras i, där vi kan uppleva livskvalitet långt upp i åren.” Så skriver Nordens välfärdscenter om åldersvänliga städer.

Med anledning av ovanstående uppmanar undertecknande

  • Att staden förkovrar sig i begreppet åldersvänliga städer och överväger att ansluta sig till Världshälsoorganisationens (WHO) nätverk Age-friendly cities and communities.

Demensvård med människan i centrum

Insändare 20 november 2018

Harry Jansson resonerar friskt runt den stora frågan demens och annan kognitiv svikt. Jag vill tydligt konstatera att en överhängande majoritet av personer med minnesproblematik får sin vård och omsorg av kommunerna. Det är inte heller ett område som kommer att skötas av kommunernas socialtjänst, KST. Vården som ges av ÅHS berör få av hela spannet minnessjuka. Omprioriteringen från en bäddavdelning till mer öppenvård i form av minnesmottagningen har lett till betydligt kortare köer får att få en diagnos. I den bästa av världar skulle det finnas läkarresurser till bägge två.

Men som konstaterat, den stora andelen personer med demens eller kognitiv svikt vårdas och får sin omsorg i hemmet eller på ett kommunalt boende. Att öka kompetensen i den kommunala sektorn är därför av största vikt. Vi liberaler har individen i fokus och då är det enkelt att se att vi behöver förbättra vård och omsorg där människan är, särskilt för denna grupp som är mycket sårbara vid förflyttningar.

Jag delar inte Harry Jansson uppfattning om att ett specialiserat boende skulle fördyra verksamheterna. Svenska socialstyrelsen skriver att: ”Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bidrar till bättre livskvalitet för personer med måttlig till svår demenssjukdom i jämförelse med blandat boende. Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bedöms vara kostnadseffektiva i jämförelse med blandat boende.” Det handlar, som jag ser det, om en förmåga att handla gemensamt och knyta samman kompetenser. Harry Jansson redogör själv i sin insändare om problematiken med kommunala samarbeten, det är aldrig individen och kvalitén på servicen som får stå i fokus för den typen av diskussion, utan det är alltid makt och pengar som blir huvudnumret. Sorgligt men sant.

Ingrid Johansson (lib)

 

 

 

Budget 2019

Anförande 13 november 2018

Talman. Det gäller att klara av att ha flera tankar i huvudet när budgeten debatteras. För å ena sidan har vi aldrig levt så gott som idag; vi lever länge, har offentliga skyddsnät, alla har rätt till skolgång och välståndet är utbrett. Å andra sidan ser vi orosmoln i horisonten; en svagare ekonomisk utveckling på Åland än i riket vilket ger lägre skattegottgörelse, våra viktigaste näringar – sjöfarten och primärnäringarna – kämpar och på andra sidan Delet är förståelsen svag för självstyrelsen och behovet av utveckling av densamma.

Det ställer krav på oss i lagtinget. Vi liberaler är mycket glada över att ekonomin nu äntligen är i balans och lyfter hatten för det gedigna arbete som utförts i landskapsregeringen och i andra myndigheter. Under lantrådets och finansministerns ledning har tydliga ramar getts och de har hållits i. Det är bra.

Talman, mycket har gjorts under de tre senaste åren men mycket kvarstår förstås. Så där som det alltid är. Vi liberaler ser särskilt behov av att utveckla konkurrenskraften, Finansministerns anförande visade tydligt på det behovet. Vi lever i en global verklighet, våra företag måste ha möjlighet att konkurrera på motsvarande villkor som våra grannar;

Vi behöver fortsätta verka för att stödja våra basnäringar. I andra tilläggsbudgeten som ännu behandlas i finans- och näringsutskottet finns projektplaner för att stärka Högskolans sjöfartsutbildning. Minister Asumaa har jobbat flitigt med bolagiseringsprocessen av Högskolan och den liberala gruppen stödjer arbetet fullt ut. Men det är inte bara sjöfarten som behöver stödjas. Vi ser också potential i att beforska och utveckla turismnäringen genom Högskolan, det är en annan prioriterad bransch för att hålla Åland på fötter. När det gäller turismen så är vi mycket glada över de omfattande satsningar som görs på kulturturismen; Pommern färdigställs i år, Kastelholm uppgraderas och på Bomarsund satsas det äntligen rejält. Att stödja och främja näringslivet i glesbygden är bland det bästa som kan utföras inom ramen för regionalpolitiken.

För att stärka Ålands konkurrenskraft behövs flera olika åtgärder. Skatteavdraget är ett positivt inslag i budgeten, liksom översynen av AMS verksamhet. Men vi behöver också förbättra möjligheterna för primärnäringarna att investera i smarta el- och bevattningssystem och industrins vattenbehov behöver sänkas genom exempelvis recirkulering. Det sparar pengar och är hållbart. När det gäller elförsörjningen och dess transiteringsavgifter så vet vi alla att det inte är den lättaste nöten att knäcka. Här borde vi hitta lösningar så snart som möjligt. Det finns också stort potential i cirkulär ekonomi, för vi vet att avfallet är en stor kostnad på Åland och desto mer vi kan få ut av det istället för att skeppa iväg det desto bättre är det. En annan viktig sak för konkurrenskraften är inflyttningen. Det är glädjande att inflyttningen fortsatt är stark och det har varit ett klokt beslut av landskapsregeringen att satsa på utbildning i svenska. Vi kan i budgeten läsa om erkännanden av yrkeskvalifikationer som en fortsatt viktig ingång till arbetsmarknaden. Så är det, i ett så litet samhälle som Åland är det viktigt att ta vara på varendaste kompetens – oavsett var den kommer ifrån.

Talman, samhället handlar inte bara om siffror och konkurrenskraft utan också om de människor som bor här. Förutom totalrenoveringen av socialvårdslagarna och grundskolelagen, fattigdomsåtgärder inom tandvården, kartläggning kring ekonomisk utsatthet och arbetet mot våld i nära relationer vill vi lyfta den lilla korta skrivningen om att Hälso- och sjukvårdsbyrån tillsammans med ÅHS ska planera en seniormottagning. För oss liberaler är detta en viktig fråga som vi fört fram under många år. Lantrådet Sjögren verkade för det under sin tid som hälsominister och i liberalernas äldrepolitiska program finns det med som en viktig fråga. Vård av äldre är ett särskilt kunskapsområde och vid sidan av satsningar på ÅHS ser vi potential i att Högskolan skulle ordna specialistutbildning inom området.

Slutligen talman, självstyrelsen. Det är bara att konstatera att Finland har svårt att hantera den åländska självstyrelsen. Den högerpopulistiska agendan smyger sig in i de flesta politiska rummen – splittrar och härskar. I den nationalistiska idévärlden är tanken om ett språk – ett folk – en nation en viktig grund, och Åland avviker. Med det inte sagt att alla är nationalister men idéerna växer sig allt starkare. Och vi är långt ifrån ensamma om att ha det svårt, det finns exempel på många plaster och mer extremt ser vi det till exempel i Polen och USA. När den liberala demokratin, så som vi känner den, ifrågasätts och nedmonteras krävs nya tag. Vi som följt Lantrådets, Finansministerns och tjänstemännens idoga arbete vet att det inte legats på latsidan, insatserna har varit många. Dessutom har vi, centern, moderaterna och socialdemokraterna besökt riksdagspartierna men det verkar inte finnas någon grogrund för en Ålandspolitik i Helsingfors. Diskussionen har påbörjats i självstyrelsepolitiska nämnden, vi liberaler hoppas att vi tillsammans når framgång i självstyrelsepolitiken. Arbetet kommer inte att avklaras under denna mandatperiod och vi behöver stå starka tillsammans.

Talman, med de orden kan jag konstatera att landskapsregeringen, med liberalerna vid rodret, tar ansvar, vi gör helt enkelt ett bra Åland bättre. Tack

Kommunreform för de äldres skull

Insändare 9 november 2018

Äldreomsorgen och särskilt omsorgen av de med kognitiv svikt, som demenssjukdomar är ett exempel på, behöver specialisering. Det är ett särskilt kunskapsområde och borde också på Åland erkännas som det. Det finns solklara evidens på att specialiserad personal höjer vårdkvalitén. Min, och liberalernas, uppfattning är att vi borde få till ett gemensamt boende för de med demens eller annan kognitiv svikt. Ett boende som också skulle kunna fungera som ett kompetenscentrum för hela Åland.

Kommunreformen skapar möjligheter för att bygga omsorgsgrupper med spetskompetens. I lagtinget har frågan diskuterats kan jag konstatera att oppositionen menar att KST, kommunernas socialtjänst, ska lösa frågan. Men notera att äldreomsorgen inte berörs av KST! I sin reservation i behandlingen av kommunreformen i social- och miljöutskottet skriver oppositionen att: ”Vi anser att bildandet av ett enda Kommunernas Socialtjänst på Åland kommer att innebära att den överväldigande delen av de problem som lyfts i höranden och remissutlåtanden angående behovet av specialisering, kompetensförsörjning, jämställdhet och integritetsskydd inom den sociala sektorn löses utan att kommunerna slås ihop med tvång.”

På en rak fråga till utskottets viceordförande och förste undertecknare till reservationen, Mikael Lindholm (c), om hur han vill öka specialiseringsgraden inom äldreomsorgen när han inte ser att kommunreformen är vägen var svaret talande. Han svarade ingenting. Det är sorgligt att centern återkommande säger nej, nej och åter nej och samtidigt inte har några egna lösningar. Vi liberaler för en politik där individen är i centrum, inte strukturen. Då är svaret enkelt, vi behöver en kommunreform.

Demens, minnesnedsättning och kognitiva störningar

Anförande stadsfullmäktige 30 oktober 2018

Ordförande, äldreomsorgen sätter de flesta partierna i arbete, vi ser alla att något behöver göras. Liberalerna har haft en äldrepolitisk arbetsgrupp som bland annat fördjupat sig i frågorna kring demens och kognitiv svikt. Demens kan ju drabba även yngre men lejonparten av de drabbade är äldre.

Till att börja med så vill jag förklara att jag använder begreppet demens genomgående för att det i huvudsak används i beredningen. Det finns dock viss begreppsförvirring och jag kan konstatera att ”demens” som diagnos strukits i Sverige. Lars-­Olof Wahlund, professor i geriatrik vid Karolinska säger att: ”Demens har en negativ klang och är omgärdat av både okunskap och fördomar. Därför är det bra och mer logiskt att kognition istället lyfts fram som det centrala begreppet. Minnes­nedsättning och andra kognitiva stör­ningar kan bero på många olika sjuk­domar och bristtillstånd, varav de som vi brukar kalla demenssjukdomar är några av dem”. Om detta resoneras inte i beredningen så vi lämnar det där hän men min poäng är att vi i framtiden måste bredda diskussionen från att bara prata demens.

Men ordförande, Det är en märklig beredning vi fått framför oss. Fullmäktige Roger Jansson mfl lämnade in en aktuell och mycket bra motion. Med tanke på den åldrande befolkningen och på hur demenssjukdomar ökar så blir jag förvånad över det svar som kommer från socialförvaltningen. Är inte detta en fråga att ta på större allvar?

I beredningen diskuteras vad som görs på ÅHS. På ÅHS utförs specialistvård och de har utredningsansvaret men de flesta med demens vårdas inom kommunen, i hemmet eller på ett boende. Det är vi som har ansvaret för dessa individer och för de för samhället oumbärliga närståendevårdarna. Det är vi!

I slutet av beredningen nämns kort om de antagna demensriktlinjerna, i dem kan man bland annat se att det finns ett stort behov av en kommunal demenskoordinator. Om det, eller andra frågor som tas upp i riktlinjerna, diskuteras ingenting. I riktlinjerna finns statistik och prognoserna säger att det år 2020 kommer att finnas 751 individer med medelsvåra eller svåra demenssjukdomar och för 2030 så är samma siffra över tusen. Det betyder att det skulle finnas 428 individer år 2020 som är i behov av dygnetruntomsorg, och siffran för 2030 är närmare 600. Idag torde det finnas drygt 60 specialanpassade demensplatser på Åland, varav under 40 är i Mariehamn. Ni hör ju själva – vi måste ta frågan på större allvar.

Vidare säger man att personer med demens inte behöver särskilda boenden och att de bra klarar att bo hemma. Men det finns rapporter om säger det motsatta. Socialstyrelsen i Sverige rekommenderar särskilt boende av följande orsaker: “Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bidrar till bättre livskvalitet för personer med måttlig till svår demenssjukdom i jämförelse med blandat boende. Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bedöms vara kostnadseffektiva i jämförelse med blandat boende.” Det ter sig alltså inte ens vara en ekonomisk fråga. Stödet som ges till denna klientgrupp behöver ha kompetens inom demenssjukdomar. I beredningen diskuteras inget om befintlig och behövlig kompetens. Vi behöver särskilda team med specialistkunskap för denna klientgrupp.

Närståendevårdarnas situation nämns inte heller. Alla som känner en som varit närståendevårdare vet hur otroligt tufft det är. Vilka skolningar erbjuder staden? Vilken avlastning erbjuds? Funkar det? Är folk nöjda? Jag saknar svar på dessa viktiga frågor.

På socialstyrelsens hemsida kan man läsa om nationella riktlinjer och kvalitetsindikatorer som är gällande i Sverige. Där konstateras bland annat att:

”Dagverksamheter för personer med demenssjukdom bör vara anpassade till sjukdomen och därigenom bidra till social samvaro, struktur och innehåll under dagen.

En annan viktig insats som rekommenderas är stöd till anhöriga i form av utbildning, individuellt anpassat stöd till unga anhöriga och relationsbaserat stödprogram

För att kunna erbjuda en god och personcentrerad vård och omsorg till personer med demenssjukdom är det viktigt att hälso- och sjukvården och socialtjänsten arbetar för att höja personalens kompetens inom detta område med hjälp av olika former av utbildningar.

Biståndshandläggares och LSS-handläggares beslut i olika ärenden som rör personer med demenssjukdom förutsätter en grundläggande förståelse för sjukdomen och dess konsekvenser”

Görs något av detta? Varför framgår det i så fall inte av beredningen? Det här är inga svåra saker att googla fram. Och de lokala demensriktlinjerna kan knappast vara främmande. Varför görs ingen omvärldsanalys? Varför knyts det inte an till framtagna riktlinjer?

Ordförande, liberalerna stödjer därmed förslaget om återremiss. Vår vision är:

  • Vi behöver ha ett specialiserat boende för de med demens sjukdomar. Boendet borde fungera som ett kompetenscenter. Här borde vi få till kommunöverskridande lösningar.
  • Stödja samordning och kompetensutbyten bland aktörerna som arbetar med årsrika.
  • Införa personcentrerad vård och arbeta i multiprofessionella team som fokuserar på de kvarvarande styrkorna
  • Ge alla rätten att påverka sin egen omsorg
  • Ge närstående rätten att få vara delaktiga, om patienten/klienten så önskar, och även få utbildning i den närdståendes sjukdomstillstånd
  • Se till att vi får ett team som är specialiserade inom demens bland närvårdarna
  • Höj statusen för närvårdarna, det är de som bäst känner klienterna

Tack ordförande.

Och som gott lästips kan ni följa denna länk: http://old.regeringen.ax/.composer/upload//socialomiljo/Demensseminarium_Christian_Andersson_forelasningsmaterial_241013.pdf

De årsrika diskrimineras

Insändare 1 februari 2018

Det pågår en ständig diskriminering i vårt samhälle då det gäller de äldre. Forskning från våra närregioner visar att äldre diskrimineras på arbetsplatser, inom vården och i samhället i stort. Det finns ingen anledning att tro att situationen skulle se annorlunda ut här på Åland. Vi lever i en tid där ungdom hyllas medan erfarenhet inte ses som lika viktigt.

Ett av de mest kända exemplen som synliggör synen på den äldre befolkningen är Per Nuders, då i sin roll som svensk finansminister (s), uttalande om den åldrande befolkning som ett köttberg; “Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda – det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem.”

Jag menar att vi på arbetsplatserna behöver bli bättre på att ta tillvara den kompetens och erfarenhet som våra äldre medarbetare besitter. Vi behöver erkänna de som pensionerat sig som en resurs i samhället. Många barnfamiljer är beroende av hjälp från den äldre generationen, flertalet föreningar drivs av pensionärer och inom politiken finns många aktiva som passerat 65. Bara för att ge några exempel.

Jag är övertygad om att de årsrika i betydligt högre utsträckning behöver erkännas för sina insatser i samhället och att diskrimineringen behöver få ett slut. Att få stopp på fördomarna ser jag som det första steget.

Ingrid Johansson
Ordförande, Liberalernas äldrepolitiska arbetsgrupp