Åldersvänlig stad

Motion, stadsfullmäktige 27 november 2018

Förra veckan hade vi fullmäktige, då lämnade jag och mina liberala kollegor in en motion om att stan ska bli en åldersvänlig stad. Mer om åldersvänliga städer kan ni läsa här.

”Vi lever allt längre i Norden, och andelen äldre i befolkningen ökar. Det är en positiv utveckling, men innebär samtidigt stora utmaningar. Det gäller bostäder och transporter, stadsplanering, hälso- och sjukvård och omsorg. Det handlar om att skapa samhällen som är goda att åldras i, där vi kan uppleva livskvalitet långt upp i åren.” Så skriver Nordens välfärdscenter om åldersvänliga städer.

Med anledning av ovanstående uppmanar undertecknande

  • Att staden förkovrar sig i begreppet åldersvänliga städer och överväger att ansluta sig till Världshälsoorganisationens (WHO) nätverk Age-friendly cities and communities.

Demensvård med människan i centrum

Insändare 20 november 2018

Harry Jansson resonerar friskt runt den stora frågan demens och annan kognitiv svikt. Jag vill tydligt konstatera att en överhängande majoritet av personer med minnesproblematik får sin vård och omsorg av kommunerna. Det är inte heller ett område som kommer att skötas av kommunernas socialtjänst, KST. Vården som ges av ÅHS berör få av hela spannet minnessjuka. Omprioriteringen från en bäddavdelning till mer öppenvård i form av minnesmottagningen har lett till betydligt kortare köer får att få en diagnos. I den bästa av världar skulle det finnas läkarresurser till bägge två.

Men som konstaterat, den stora andelen personer med demens eller kognitiv svikt vårdas och får sin omsorg i hemmet eller på ett kommunalt boende. Att öka kompetensen i den kommunala sektorn är därför av största vikt. Vi liberaler har individen i fokus och då är det enkelt att se att vi behöver förbättra vård och omsorg där människan är, särskilt för denna grupp som är mycket sårbara vid förflyttningar.

Jag delar inte Harry Jansson uppfattning om att ett specialiserat boende skulle fördyra verksamheterna. Svenska socialstyrelsen skriver att: ”Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bidrar till bättre livskvalitet för personer med måttlig till svår demenssjukdom i jämförelse med blandat boende. Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bedöms vara kostnadseffektiva i jämförelse med blandat boende.” Det handlar, som jag ser det, om en förmåga att handla gemensamt och knyta samman kompetenser. Harry Jansson redogör själv i sin insändare om problematiken med kommunala samarbeten, det är aldrig individen och kvalitén på servicen som får stå i fokus för den typen av diskussion, utan det är alltid makt och pengar som blir huvudnumret. Sorgligt men sant.

Ingrid Johansson (lib)

 

 

 

Budget 2019

Anförande 13 november 2018

Talman. Det gäller att klara av att ha flera tankar i huvudet när budgeten debatteras. För å ena sidan har vi aldrig levt så gott som idag; vi lever länge, har offentliga skyddsnät, alla har rätt till skolgång och välståndet är utbrett. Å andra sidan ser vi orosmoln i horisonten; en svagare ekonomisk utveckling på Åland än i riket vilket ger lägre skattegottgörelse, våra viktigaste näringar – sjöfarten och primärnäringarna – kämpar och på andra sidan Delet är förståelsen svag för självstyrelsen och behovet av utveckling av densamma.

Det ställer krav på oss i lagtinget. Vi liberaler är mycket glada över att ekonomin nu äntligen är i balans och lyfter hatten för det gedigna arbete som utförts i landskapsregeringen och i andra myndigheter. Under lantrådets och finansministerns ledning har tydliga ramar getts och de har hållits i. Det är bra.

Talman, mycket har gjorts under de tre senaste åren men mycket kvarstår förstås. Så där som det alltid är. Vi liberaler ser särskilt behov av att utveckla konkurrenskraften, Finansministerns anförande visade tydligt på det behovet. Vi lever i en global verklighet, våra företag måste ha möjlighet att konkurrera på motsvarande villkor som våra grannar;

Vi behöver fortsätta verka för att stödja våra basnäringar. I andra tilläggsbudgeten som ännu behandlas i finans- och näringsutskottet finns projektplaner för att stärka Högskolans sjöfartsutbildning. Minister Asumaa har jobbat flitigt med bolagiseringsprocessen av Högskolan och den liberala gruppen stödjer arbetet fullt ut. Men det är inte bara sjöfarten som behöver stödjas. Vi ser också potential i att beforska och utveckla turismnäringen genom Högskolan, det är en annan prioriterad bransch för att hålla Åland på fötter. När det gäller turismen så är vi mycket glada över de omfattande satsningar som görs på kulturturismen; Pommern färdigställs i år, Kastelholm uppgraderas och på Bomarsund satsas det äntligen rejält. Att stödja och främja näringslivet i glesbygden är bland det bästa som kan utföras inom ramen för regionalpolitiken.

För att stärka Ålands konkurrenskraft behövs flera olika åtgärder. Skatteavdraget är ett positivt inslag i budgeten, liksom översynen av AMS verksamhet. Men vi behöver också förbättra möjligheterna för primärnäringarna att investera i smarta el- och bevattningssystem och industrins vattenbehov behöver sänkas genom exempelvis recirkulering. Det sparar pengar och är hållbart. När det gäller elförsörjningen och dess transiteringsavgifter så vet vi alla att det inte är den lättaste nöten att knäcka. Här borde vi hitta lösningar så snart som möjligt. Det finns också stort potential i cirkulär ekonomi, för vi vet att avfallet är en stor kostnad på Åland och desto mer vi kan få ut av det istället för att skeppa iväg det desto bättre är det. En annan viktig sak för konkurrenskraften är inflyttningen. Det är glädjande att inflyttningen fortsatt är stark och det har varit ett klokt beslut av landskapsregeringen att satsa på utbildning i svenska. Vi kan i budgeten läsa om erkännanden av yrkeskvalifikationer som en fortsatt viktig ingång till arbetsmarknaden. Så är det, i ett så litet samhälle som Åland är det viktigt att ta vara på varendaste kompetens – oavsett var den kommer ifrån.

Talman, samhället handlar inte bara om siffror och konkurrenskraft utan också om de människor som bor här. Förutom totalrenoveringen av socialvårdslagarna och grundskolelagen, fattigdomsåtgärder inom tandvården, kartläggning kring ekonomisk utsatthet och arbetet mot våld i nära relationer vill vi lyfta den lilla korta skrivningen om att Hälso- och sjukvårdsbyrån tillsammans med ÅHS ska planera en seniormottagning. För oss liberaler är detta en viktig fråga som vi fört fram under många år. Lantrådet Sjögren verkade för det under sin tid som hälsominister och i liberalernas äldrepolitiska program finns det med som en viktig fråga. Vård av äldre är ett särskilt kunskapsområde och vid sidan av satsningar på ÅHS ser vi potential i att Högskolan skulle ordna specialistutbildning inom området.

Slutligen talman, självstyrelsen. Det är bara att konstatera att Finland har svårt att hantera den åländska självstyrelsen. Den högerpopulistiska agendan smyger sig in i de flesta politiska rummen – splittrar och härskar. I den nationalistiska idévärlden är tanken om ett språk – ett folk – en nation en viktig grund, och Åland avviker. Med det inte sagt att alla är nationalister men idéerna växer sig allt starkare. Och vi är långt ifrån ensamma om att ha det svårt, det finns exempel på många plaster och mer extremt ser vi det till exempel i Polen och USA. När den liberala demokratin, så som vi känner den, ifrågasätts och nedmonteras krävs nya tag. Vi som följt Lantrådets, Finansministerns och tjänstemännens idoga arbete vet att det inte legats på latsidan, insatserna har varit många. Dessutom har vi, centern, moderaterna och socialdemokraterna besökt riksdagspartierna men det verkar inte finnas någon grogrund för en Ålandspolitik i Helsingfors. Diskussionen har påbörjats i självstyrelsepolitiska nämnden, vi liberaler hoppas att vi tillsammans når framgång i självstyrelsepolitiken. Arbetet kommer inte att avklaras under denna mandatperiod och vi behöver stå starka tillsammans.

Talman, med de orden kan jag konstatera att landskapsregeringen, med liberalerna vid rodret, tar ansvar, vi gör helt enkelt ett bra Åland bättre. Tack

Kommunreform för de äldres skull

Insändare 9 november 2018

Äldreomsorgen och särskilt omsorgen av de med kognitiv svikt, som demenssjukdomar är ett exempel på, behöver specialisering. Det är ett särskilt kunskapsområde och borde också på Åland erkännas som det. Det finns solklara evidens på att specialiserad personal höjer vårdkvalitén. Min, och liberalernas, uppfattning är att vi borde få till ett gemensamt boende för de med demens eller annan kognitiv svikt. Ett boende som också skulle kunna fungera som ett kompetenscentrum för hela Åland.

Kommunreformen skapar möjligheter för att bygga omsorgsgrupper med spetskompetens. I lagtinget har frågan diskuterats kan jag konstatera att oppositionen menar att KST, kommunernas socialtjänst, ska lösa frågan. Men notera att äldreomsorgen inte berörs av KST! I sin reservation i behandlingen av kommunreformen i social- och miljöutskottet skriver oppositionen att: ”Vi anser att bildandet av ett enda Kommunernas Socialtjänst på Åland kommer att innebära att den överväldigande delen av de problem som lyfts i höranden och remissutlåtanden angående behovet av specialisering, kompetensförsörjning, jämställdhet och integritetsskydd inom den sociala sektorn löses utan att kommunerna slås ihop med tvång.”

På en rak fråga till utskottets viceordförande och förste undertecknare till reservationen, Mikael Lindholm (c), om hur han vill öka specialiseringsgraden inom äldreomsorgen när han inte ser att kommunreformen är vägen var svaret talande. Han svarade ingenting. Det är sorgligt att centern återkommande säger nej, nej och åter nej och samtidigt inte har några egna lösningar. Vi liberaler för en politik där individen är i centrum, inte strukturen. Då är svaret enkelt, vi behöver en kommunreform.

Demens, minnesnedsättning och kognitiva störningar

Anförande stadsfullmäktige 30 oktober 2018

Ordförande, äldreomsorgen sätter de flesta partierna i arbete, vi ser alla att något behöver göras. Liberalerna har haft en äldrepolitisk arbetsgrupp som bland annat fördjupat sig i frågorna kring demens och kognitiv svikt. Demens kan ju drabba även yngre men lejonparten av de drabbade är äldre.

Till att börja med så vill jag förklara att jag använder begreppet demens genomgående för att det i huvudsak används i beredningen. Det finns dock viss begreppsförvirring och jag kan konstatera att ”demens” som diagnos strukits i Sverige. Lars-­Olof Wahlund, professor i geriatrik vid Karolinska säger att: ”Demens har en negativ klang och är omgärdat av både okunskap och fördomar. Därför är det bra och mer logiskt att kognition istället lyfts fram som det centrala begreppet. Minnes­nedsättning och andra kognitiva stör­ningar kan bero på många olika sjuk­domar och bristtillstånd, varav de som vi brukar kalla demenssjukdomar är några av dem”. Om detta resoneras inte i beredningen så vi lämnar det där hän men min poäng är att vi i framtiden måste bredda diskussionen från att bara prata demens.

Men ordförande, Det är en märklig beredning vi fått framför oss. Fullmäktige Roger Jansson mfl lämnade in en aktuell och mycket bra motion. Med tanke på den åldrande befolkningen och på hur demenssjukdomar ökar så blir jag förvånad över det svar som kommer från socialförvaltningen. Är inte detta en fråga att ta på större allvar?

I beredningen diskuteras vad som görs på ÅHS. På ÅHS utförs specialistvård och de har utredningsansvaret men de flesta med demens vårdas inom kommunen, i hemmet eller på ett boende. Det är vi som har ansvaret för dessa individer och för de för samhället oumbärliga närståendevårdarna. Det är vi!

I slutet av beredningen nämns kort om de antagna demensriktlinjerna, i dem kan man bland annat se att det finns ett stort behov av en kommunal demenskoordinator. Om det, eller andra frågor som tas upp i riktlinjerna, diskuteras ingenting. I riktlinjerna finns statistik och prognoserna säger att det år 2020 kommer att finnas 751 individer med medelsvåra eller svåra demenssjukdomar och för 2030 så är samma siffra över tusen. Det betyder att det skulle finnas 428 individer år 2020 som är i behov av dygnetruntomsorg, och siffran för 2030 är närmare 600. Idag torde det finnas drygt 60 specialanpassade demensplatser på Åland, varav under 40 är i Mariehamn. Ni hör ju själva – vi måste ta frågan på större allvar.

Vidare säger man att personer med demens inte behöver särskilda boenden och att de bra klarar att bo hemma. Men det finns rapporter om säger det motsatta. Socialstyrelsen i Sverige rekommenderar särskilt boende av följande orsaker: “Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bidrar till bättre livskvalitet för personer med måttlig till svår demenssjukdom i jämförelse med blandat boende. Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bedöms vara kostnadseffektiva i jämförelse med blandat boende.” Det ter sig alltså inte ens vara en ekonomisk fråga. Stödet som ges till denna klientgrupp behöver ha kompetens inom demenssjukdomar. I beredningen diskuteras inget om befintlig och behövlig kompetens. Vi behöver särskilda team med specialistkunskap för denna klientgrupp.

Närståendevårdarnas situation nämns inte heller. Alla som känner en som varit närståendevårdare vet hur otroligt tufft det är. Vilka skolningar erbjuder staden? Vilken avlastning erbjuds? Funkar det? Är folk nöjda? Jag saknar svar på dessa viktiga frågor.

På socialstyrelsens hemsida kan man läsa om nationella riktlinjer och kvalitetsindikatorer som är gällande i Sverige. Där konstateras bland annat att:

”Dagverksamheter för personer med demenssjukdom bör vara anpassade till sjukdomen och därigenom bidra till social samvaro, struktur och innehåll under dagen.

En annan viktig insats som rekommenderas är stöd till anhöriga i form av utbildning, individuellt anpassat stöd till unga anhöriga och relationsbaserat stödprogram

För att kunna erbjuda en god och personcentrerad vård och omsorg till personer med demenssjukdom är det viktigt att hälso- och sjukvården och socialtjänsten arbetar för att höja personalens kompetens inom detta område med hjälp av olika former av utbildningar.

Biståndshandläggares och LSS-handläggares beslut i olika ärenden som rör personer med demenssjukdom förutsätter en grundläggande förståelse för sjukdomen och dess konsekvenser”

Görs något av detta? Varför framgår det i så fall inte av beredningen? Det här är inga svåra saker att googla fram. Och de lokala demensriktlinjerna kan knappast vara främmande. Varför görs ingen omvärldsanalys? Varför knyts det inte an till framtagna riktlinjer?

Ordförande, liberalerna stödjer därmed förslaget om återremiss. Vår vision är:

  • Vi behöver ha ett specialiserat boende för de med demens sjukdomar. Boendet borde fungera som ett kompetenscenter. Här borde vi få till kommunöverskridande lösningar.
  • Stödja samordning och kompetensutbyten bland aktörerna som arbetar med årsrika.
  • Införa personcentrerad vård och arbeta i multiprofessionella team som fokuserar på de kvarvarande styrkorna
  • Ge alla rätten att påverka sin egen omsorg
  • Ge närstående rätten att få vara delaktiga, om patienten/klienten så önskar, och även få utbildning i den närdståendes sjukdomstillstånd
  • Se till att vi får ett team som är specialiserade inom demens bland närvårdarna
  • Höj statusen för närvårdarna, det är de som bäst känner klienterna

Tack ordförande.

Och som gott lästips kan ni följa denna länk: http://old.regeringen.ax/.composer/upload//socialomiljo/Demensseminarium_Christian_Andersson_forelasningsmaterial_241013.pdf

Respekt för kunskap behövs inom äldreomsorgen

Insändare 10 sept 2018

Jag är oroad över äldreomsorgen på Åland, och än mer oroad blir jag när jag hör en av de mer dominanta rösterna i omsorgsdebatten, Barbro Sundback, resonera. Sundback konstaterade på senaste fullmäktige att kvalitén inom äldreomsorgen enbart beror på två faktorer; antal platser och personaldimensionering. Det ger bilden av att äldreomsorgen inte är ett särskilt kunskapsområde utan att personalen utgör någon form av sällskapsdamer. Vid ett tidigare fullmäktige sa i och för sig Sundback att det inte krävdes något särskilt för att starta ett äldreboende, det kunde hon faktiskt själv göra.

Varför är detta så oroande? Jo, för att det har skett en dramatisk förändring i så kallad vårdtyngd, det vill säga att de som bor på de kommunala boendena är betydligt skörare idag än tidigare. Det finns alldeles naturliga förklaringar till detta; dels blir vi äldre och därmed mer multisjuka och dels har lagstiftningen ändrats så att också sjukvård utförs i kommunerna.

Omställningen ställer krav. Vi behöver utveckla omsorgen och vården. Vi behöver få till ett finmaskigt nät mellan de olika vård- och omsorgsinstanserna och införa personcentrerad vård där varje individs kvarvarande styrkor får alla möjligheter att få finnas kvar.

Vi behöver också ett kunskapslyft. Vi behöver kartera var vi står idag. Vad funkar och vad funkar mindre bra? Vilka metoder använder vi – finns det bättre? Hur arbetar vi med kvalitetsledning? Hur ser kompetensförsörjningen ut? Att bara prata om att bygga ut platser är naivt. Och påstå att det bara är händer, oberoende av kompetens, som behövs är ett hån mot varenda en som svurit närvårdar- eller sjuksköterskeeden.
Vi behöver arbeta förebyggande. I såväl Sverige som Finland har man tagit fram goda kvalitetsindikatorer för äldreomsorgen, vi borde anta motsvarande. Men för att kunna göra det måste vi våga förändra i grunden. Förändringen ska ske med specialistkunskap som grund, inte politiskt tyckande.

Ingrid Johansson, lib

KST löser inte allt!

Insändare 11 april 2018

I debatten om kommunreformen framhålls ofta att kommunernas socialtjänst, KST, ska lösa de kommunala problemen och att kommunreformen därför inte behövs. Vi delar inte den synen eftersom KST bara berör vissa socialområden medan exempelvis hela äldreomsorgen lämnas utanför.

Vi behöver kvalitetssäkra äldreomsorgen på Åland och styra om till ett mer förebyggande förhållningssätt. Vi ser inte att det låter sig göras med 16 kommuner. Vi behöver höja kunskapen och vi behöver specialiserade boenden för exempelvis de med kognitiv funktionsnedsättning och demens. Samma sak gäller för de med psykiska funktionsnedsättningar, vi behöver specialiserade boenden med specialiserad personal.

Visst kan det lösas genom samarbeten och andra gemensamma lösningar men det har gång på gång visat sig att det är oerhört svårt att få ihop 16 kommuner till en gemensam vilja. Med större kommuner bygger vi dels för större kapacitet genom en utökad möjlighet till specialisering men också till samarbeten med färre parter – och därigenom enklare förhandlingar och enklare beslutsgångar.

Om vi arbetar för individen, och inte för att bibehålla gränser, står det klart för oss att vi behöver färre kommuner.

Ingrid Johansson
Cita Nylund
Liberalerna på Åland

Kvalitetssäkra äldreomsorgen

Insändare 13 mars 2018
Specialisering och erfarenhet är en viktig nyckel för god vård- och omsorgskvalitet. Vi menar därför att vi behöver byta synsätt, särskilt på äldrevården; vi behöver specialister och vi behöver erkänna vård av äldre som ett särskilt kunskapsområde för alla yrken – från närvårdare till läkare, så väl i kommunerna som på ÅHS.
Svenska socialstyrelsen gav förra veckan ut ett pressmeddelande där det konstaterades att: ”Tillgång till tillräckligt mycket personal med rätt kompetens är en av flera förutsättningar för en patientsäker vård. Studier visar att såväl vårdskador som dödlighet minskar med högre bemanning, högre utbildningsnivå och större erfarenhet.” Vi behöver alltså specialister och det behöver bli mer attraktivt att arbeta inom äldreomsorgen. Vi ska också vara stolta över att vi på flera håll har högre bemanning här på Åland än riket och Sverige.
Ett särskilt kunskapsområde är demensvården. Vi behöver ta krafttag på Åland. Vi behöver specialiserade demensvårdare och specialiserade boenden för att klara av att möta de individuella behoven. Det är därför bra att riktlinjerna för demensvård uppdateras av landskapsregeringen, men än viktigare att de efterföljs i praktiken.
Ingrid Johansson
Pernilla Söderlund
Lib

De årsrika diskrimineras

Insändare 1 februari 2018

Det pågår en ständig diskriminering i vårt samhälle då det gäller de äldre. Forskning från våra närregioner visar att äldre diskrimineras på arbetsplatser, inom vården och i samhället i stort. Det finns ingen anledning att tro att situationen skulle se annorlunda ut här på Åland. Vi lever i en tid där ungdom hyllas medan erfarenhet inte ses som lika viktigt.

Ett av de mest kända exemplen som synliggör synen på den äldre befolkningen är Per Nuders, då i sin roll som svensk finansminister (s), uttalande om den åldrande befolkning som ett köttberg; “Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda – det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem.”

Jag menar att vi på arbetsplatserna behöver bli bättre på att ta tillvara den kompetens och erfarenhet som våra äldre medarbetare besitter. Vi behöver erkänna de som pensionerat sig som en resurs i samhället. Många barnfamiljer är beroende av hjälp från den äldre generationen, flertalet föreningar drivs av pensionärer och inom politiken finns många aktiva som passerat 65. Bara för att ge några exempel.

Jag är övertygad om att de årsrika i betydligt högre utsträckning behöver erkännas för sina insatser i samhället och att diskrimineringen behöver få ett slut. Att få stopp på fördomarna ser jag som det första steget.

Ingrid Johansson
Ordförande, Liberalernas äldrepolitiska arbetsgrupp

Framtidens sjukvård och äldreomsorg

Anförande i budgetdebatten 15 nov 2017

Talman

ÅHS verksamhet berör, den går rakt in i varenda en ålännings hjärta. En god vård är prioriterat av oss alla men sjukvården står inom hela västvärlden för stora utmaningar, två av de stora utmaningarna är de ständigt ökande kostnaderna och kompetensförsörjningen.

De ökande kostnader gör att vi måste våga se på strukturerna. Vi kommer inte att klara av att föra in alla nya tekniker, mediciner och tjänster utan att göra något åt befintlig verksamhet. Införandet av ett nytt vårdsystem och andra it-satsningar borgar för en mer effektiv vård – att fler på sjukhuset kan bedriva mer vård och mindre administration. Men vi behöver också göra mer av det förebyggande arbetet, det är bra att det förebyggande arbetet står i centrum för de nya socialvårdslagarna men det behöver stärkas generellt inom hela vårdkedjan. Exempelvis i riktlinjerna för demensvård, som under året ska uppdateras, konstateras det att vi generellt satsar mycket pengar på den mest specialiserade och dyraste vården – vi kan göra mer tidigare. Ett exempel på en konkret och förebyggande insats är screening av psykisk ohälsa i grundskolan, en sådan motion lämnades in på liberalernas höstmöte av 16-åriga Moa Holsten och det kommer jag att arbeta för i ÅHS styrelse.

När det gäller kompetensförsörjningen är det ostridbart så att hyrläkare är dyrt och bryter kontinuiteten i vården. ÅHS jobbar mycket idag med läkarrekrytering, det är en fråga som genomsyrar hela organisationen. Liberalerna tycker att tiden är mogen att även på Åland dra större nytta av sjuksköterskornas kompetens och aktivt arbeta med deras professionsutveckling, och därmed löneutveckling. Sjuksköterskemottagning, nämnde moderaternas ordförande i sitt gruppanförande, det är ett steg. Ett annat är att ta steget än längre och införa mottagning med expertsjuksköterskor, eller advanced practice nurses som det internationellt benämns, det vill säga mottagning av sköterskor som har en specialistutbildning vilket ger dem rätten att överta vissa läkaruppgifter. Denna utveckling är inget nytt utan sker runt om i världen, för att kunna dra nytta fullt ut av en sådan verksamhet krävs förändringar i Valviras regelverk. Diskussionen pågår just nu i Finland och landskapsregeringen kunde ta en aktiv roll i den processen.

Men talman, gällande kompetensförsörjningen är kanske det viktigaste att folk är friska och på jobb, därför är det oerhört glädjande att sjukskrivningstalen just nu är rekordlåga på ÅHS.

Talman. Jag vill också beröra äldrepolitiken. Den demografiska utvecklingen är en stor utmaning. Att konstatera det, det är inte att diskrimminera de årsrika, det är att se verkligheten för vad den är och ha beredskap att möta framtiden. Ålderismen, alltså diskrimminering av de årsrika, är ett oskick som förhindrar en positiv samhällsutveckling – för den åldrande befolkningen är både en utmaning men också en tillgång. Stora delar av tredje sektorn består av de äldres engagemang, närståendevårdarna gör en oerhörd insats inom vårdsektorn och flera vill delta i arbetslivet längre. Det är bra! Vi behöver arbeta vidare med att ge goda förutsättningar för att allt det goda ska fortsätta. Men vi behöver också jobba på nya sätt, Högskolans projekt mot psykisk ohälsa bland äldre är ett gott exempel.

Men en allt äldre befolkning innebär också fler multisjuka och personer som lever många år med en sjukdomsbild. Det ställer nya krav, alla vet att vårdtyngden kraftigt ökat de tjugo senaste åren på de kommunala boendena. Det betyder att vi behöver tänka nytt;

  • vi behöver satsa på tekniska lösningar så som medicineringsrobotar, självvändande sängar och vård på distans
  • vi behöver införa kvalitetssäkrande krav på verksamheter för att få ekonomiskt kloka men framförallt humanistiskt värdiga vård- och omsorgskedjor
  • vi behöver ett kunskapslyft med fler geriatriska specialister på närvårdar- och sjuksköterskenivå och dessutom behövs demensspecialister.

Kommunreformen är också central för att klara framtidens äldreomsorg. Flera kommunerna säger ofta att de inte klarar av nya pålagor, inte klarar av att upprätthålla specialistkunskap och saknar investeringskapacitet. Det behöver morgondagens kommun klara.

Till sist talman, när de det gäller den åldrande befolkningen så behövs också ett tvärsektoriellt perspektiv: vi behöver arbeta med fysisk planering, med brytande av ensamhet, med fysisk aktivitet, med deltagande och med demokratiska frågor. Talman, jag tror att det är dags att vi efter valet 2019 ska ha en minister med särskilt ansvar för specifikt äldrepolitiken.