Jag är övertygad om att föräldraskapet är motorn för ojämställdheten. I relation efter relation vittnar föräldrar om att man varit jämställda fram tills dess att barnet kom, sedan faller man in i gamla könsroller.
Den mest problematiska rollsfördelningen är, enligt mig, kvinnan som vårdare och mannen som försörjare. Inga jobbar så mycket som småbarnspappor, detta sker givetvis på bekostnad av relationen mellan pappan och barnet/n. Kvinnorna halkar efter i lön och kommer tillbaka till samma jobb som tidigare men med lägre lön i relation till de som varit i arbete.
Kvinnors ekonomiska självständighet här och nu och livet ut måste upp på tapeten. Vi behöver arbeta attitydsförändrande, med både kvinnor och män, för att få bukt med problemet att kvinnor är ekonomiskt beroende av sina män och att det ständigt uppkommer nya generationer av fattiga kvinnliga pensionärer.
PS Det handlar inte om den enskilda familjens val. Det handlar om normer och strukturer.