Lyssnar till nyheterna och tårar tränger fram. I morse läste jag om medborgargarden som drar fram här i Norden mot de som flytt från de krafter som troligtvis också attackerat Europas hjärta idag. Terroristerna lyckas, vi stänger gränser och blir rädda för varandra.
Vi kan inte låta oss luras av populisternas enkla lösningar. Freds- och konfliktlösning är komplexa processer, vi når inte fred genom att låta fattiga bli fattigare och låta bli att följa mänskliga rättigheter. När vi var till Bryssel förra veckan tog jag med mig många minnen men starkast av dem alla är minnet av de barn som låg och sov utanför centralen i Stockholm. Barn utan omsorg och tak över huvudet.
Jag tänker också på min mormors svar då jag frågade varför hon inte agerade under andra världskriget, hon sa ”Vad skulle vi göra?”. Jag känner idag samma hopplöshet och förtvivlan, vad ska vi göra?! Hur ska vi skapa fred? Vad kan jag göra för att barn ska få utbildning och mat istället för krig och trauman?
Jag har inga enkla svar men jag vet vad vi inte ska göra; vi ska inte hata, vi ska inte låta rasisterna vinna och vi ska inte låta bli att ta humanitärt ansvar.
Kärlek är den enda vägen.