Anförande stadsfullmäktige 30 oktober 2018
Ordförande, äldreomsorgen sätter de flesta partierna i arbete, vi ser alla att något behöver göras. Liberalerna har haft en äldrepolitisk arbetsgrupp som bland annat fördjupat sig i frågorna kring demens och kognitiv svikt. Demens kan ju drabba även yngre men lejonparten av de drabbade är äldre.
Till att börja med så vill jag förklara att jag använder begreppet demens genomgående för att det i huvudsak används i beredningen. Det finns dock viss begreppsförvirring och jag kan konstatera att ”demens” som diagnos strukits i Sverige. Lars-Olof Wahlund, professor i geriatrik vid Karolinska säger att: ”Demens har en negativ klang och är omgärdat av både okunskap och fördomar. Därför är det bra och mer logiskt att kognition istället lyfts fram som det centrala begreppet. Minnesnedsättning och andra kognitiva störningar kan bero på många olika sjukdomar och bristtillstånd, varav de som vi brukar kalla demenssjukdomar är några av dem”. Om detta resoneras inte i beredningen så vi lämnar det där hän men min poäng är att vi i framtiden måste bredda diskussionen från att bara prata demens.
Men ordförande, Det är en märklig beredning vi fått framför oss. Fullmäktige Roger Jansson mfl lämnade in en aktuell och mycket bra motion. Med tanke på den åldrande befolkningen och på hur demenssjukdomar ökar så blir jag förvånad över det svar som kommer från socialförvaltningen. Är inte detta en fråga att ta på större allvar?
I beredningen diskuteras vad som görs på ÅHS. På ÅHS utförs specialistvård och de har utredningsansvaret men de flesta med demens vårdas inom kommunen, i hemmet eller på ett boende. Det är vi som har ansvaret för dessa individer och för de för samhället oumbärliga närståendevårdarna. Det är vi!
I slutet av beredningen nämns kort om de antagna demensriktlinjerna, i dem kan man bland annat se att det finns ett stort behov av en kommunal demenskoordinator. Om det, eller andra frågor som tas upp i riktlinjerna, diskuteras ingenting. I riktlinjerna finns statistik och prognoserna säger att det år 2020 kommer att finnas 751 individer med medelsvåra eller svåra demenssjukdomar och för 2030 så är samma siffra över tusen. Det betyder att det skulle finnas 428 individer år 2020 som är i behov av dygnetruntomsorg, och siffran för 2030 är närmare 600. Idag torde det finnas drygt 60 specialanpassade demensplatser på Åland, varav under 40 är i Mariehamn. Ni hör ju själva – vi måste ta frågan på större allvar.
Vidare säger man att personer med demens inte behöver särskilda boenden och att de bra klarar att bo hemma. Men det finns rapporter om säger det motsatta. Socialstyrelsen i Sverige rekommenderar särskilt boende av följande orsaker: “Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bidrar till bättre livskvalitet för personer med måttlig till svår demenssjukdom i jämförelse med blandat boende. Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bedöms vara kostnadseffektiva i jämförelse med blandat boende.” Det ter sig alltså inte ens vara en ekonomisk fråga. Stödet som ges till denna klientgrupp behöver ha kompetens inom demenssjukdomar. I beredningen diskuteras inget om befintlig och behövlig kompetens. Vi behöver särskilda team med specialistkunskap för denna klientgrupp.
Närståendevårdarnas situation nämns inte heller. Alla som känner en som varit närståendevårdare vet hur otroligt tufft det är. Vilka skolningar erbjuder staden? Vilken avlastning erbjuds? Funkar det? Är folk nöjda? Jag saknar svar på dessa viktiga frågor.
På socialstyrelsens hemsida kan man läsa om nationella riktlinjer och kvalitetsindikatorer som är gällande i Sverige. Där konstateras bland annat att:
”Dagverksamheter för personer med demenssjukdom bör vara anpassade till sjukdomen och därigenom bidra till social samvaro, struktur och innehåll under dagen.
En annan viktig insats som rekommenderas är stöd till anhöriga i form av utbildning, individuellt anpassat stöd till unga anhöriga och relationsbaserat stödprogram
För att kunna erbjuda en god och personcentrerad vård och omsorg till personer med demenssjukdom är det viktigt att hälso- och sjukvården och socialtjänsten arbetar för att höja personalens kompetens inom detta område med hjälp av olika former av utbildningar.
Biståndshandläggares och LSS-handläggares beslut i olika ärenden som rör personer med demenssjukdom förutsätter en grundläggande förståelse för sjukdomen och dess konsekvenser”
Görs något av detta? Varför framgår det i så fall inte av beredningen? Det här är inga svåra saker att googla fram. Och de lokala demensriktlinjerna kan knappast vara främmande. Varför görs ingen omvärldsanalys? Varför knyts det inte an till framtagna riktlinjer?
Ordförande, liberalerna stödjer därmed förslaget om återremiss. Vår vision är:
- Vi behöver ha ett specialiserat boende för de med demens sjukdomar. Boendet borde fungera som ett kompetenscenter. Här borde vi få till kommunöverskridande lösningar.
- Stödja samordning och kompetensutbyten bland aktörerna som arbetar med årsrika.
- Införa personcentrerad vård och arbeta i multiprofessionella team som fokuserar på de kvarvarande styrkorna
- Ge alla rätten att påverka sin egen omsorg
- Ge närstående rätten att få vara delaktiga, om patienten/klienten så önskar, och även få utbildning i den närdståendes sjukdomstillstånd
- Se till att vi får ett team som är specialiserade inom demens bland närvårdarna
- Höj statusen för närvårdarna, det är de som bäst känner klienterna
Tack ordförande.
Och som gott lästips kan ni följa denna länk: http://old.regeringen.ax/.composer/upload//socialomiljo/Demensseminarium_Christian_Andersson_forelasningsmaterial_241013.pdf