Demensvård med människan i centrum

Insändare 20 november 2018

Harry Jansson resonerar friskt runt den stora frågan demens och annan kognitiv svikt. Jag vill tydligt konstatera att en överhängande majoritet av personer med minnesproblematik får sin vård och omsorg av kommunerna. Det är inte heller ett område som kommer att skötas av kommunernas socialtjänst, KST. Vården som ges av ÅHS berör få av hela spannet minnessjuka. Omprioriteringen från en bäddavdelning till mer öppenvård i form av minnesmottagningen har lett till betydligt kortare köer får att få en diagnos. I den bästa av världar skulle det finnas läkarresurser till bägge två.

Men som konstaterat, den stora andelen personer med demens eller kognitiv svikt vårdas och får sin omsorg i hemmet eller på ett kommunalt boende. Att öka kompetensen i den kommunala sektorn är därför av största vikt. Vi liberaler har individen i fokus och då är det enkelt att se att vi behöver förbättra vård och omsorg där människan är, särskilt för denna grupp som är mycket sårbara vid förflyttningar.

Jag delar inte Harry Jansson uppfattning om att ett specialiserat boende skulle fördyra verksamheterna. Svenska socialstyrelsen skriver att: ”Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bidrar till bättre livskvalitet för personer med måttlig till svår demenssjukdom i jämförelse med blandat boende. Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bedöms vara kostnadseffektiva i jämförelse med blandat boende.” Det handlar, som jag ser det, om en förmåga att handla gemensamt och knyta samman kompetenser. Harry Jansson redogör själv i sin insändare om problematiken med kommunala samarbeten, det är aldrig individen och kvalitén på servicen som får stå i fokus för den typen av diskussion, utan det är alltid makt och pengar som blir huvudnumret. Sorgligt men sant.

Ingrid Johansson (lib)

 

 

 

Bättre stöd för de med psykisk ohälsa

Insändare 10 oktober 2018

Det är alldeles strålande med förebyggande arbete, men vad händer med de som redan insjuknat? Den frågan är relevant att ställa sig när det gäller psykisk ohälsa. Det kommunala ansvaret är idag vagt formulerat och det är upp till kommunerna att bistå med frivilliga insatser. Reseda höll i måndags ett heldagsseminiarium om boendestöd och brukarinflytande. Folk från branschen vittnade om att stödet ser olika ut för olika kommuner men att det finns stora brister på hela Åland.

Specialsjukvården ges på ÅHS men stöd i hemmet är en kommunal fråga. Hemtjänst erbjuds, problemet är att hemtjänsten arbetar FÖR någon medan psykosociala insatser handlar om att arbeta MED någon. Det är två olika saker.

Det är en del i begreppet socialpsykiatri, något som fattas i den åländska lagstiftningen och som definitivt borde införas. Kumla kommun i Sverige skriver så här om ämnet: ”Socialpsykiatri är ett aktivitetsinriktat stöd i vardagen. Humanismen genomsyrar arbetssättet genom inkludering av och tydlig kollaboration med målgruppen. Normalisering kan skapas genom att socialpsykiatrins insatser ges i vardagen, i hemmet och på andra platser, utifrån planering eller vid behov.”  Här finns stort utvecklingspotential på Åland och arbetssättet borde införas brett så snart som möjligt. Inte bara för att det sparar pengar, utan framförallt för att det är mer humant och skapar större meningsfullhet i vardagen för de individer som lider av psykisk ohälsa.

Ingrid Johansson (lib)

Demokrati och unga

Anförande, BSPC-konferens 2018 27 aug 2018

Dear Chair, delegates and friends.

Inspired by the ReGeneration 2030 conference I would like to address the topic of democracy. It seems to be harder and harder to get young people activated in traditional political parties. But that doesn’t mean that youngsters aren’t interested in politics – quite the opposite – young people take great part in politics but often in a different way. They seem to be more interested in specific topics, for example sustainability.  ReGeneration 2030 is a good example of this fact.

Honorable Chair,

As parliamentarians we make great efforts thinking about how to reform society. I think that time has come to work with the question “How can we reform our parties and political structures?”

For me, it’s obvious that we need to have this discussion. Many things and values that we have been taking for granted are questioned in serious ways. We can see many examples in our daily life; Brexit, a new way to lead the USA and a polarized Europe.

Around the Baltic Sea we today have great cooperation, let us work together so we can have good friendship in the future.  Younger generations need to be engaged and involved and we therefore need to evolve and adapt new ways of thinking.

Thank you.

 

Ett hållbart Lilla Holmen

Insändare 12 juli 2018

Det var med förvåning som jag läste att det ska bli konstgräs under gungor på Lilla Holmen, det känns varken modernt eller attraktivt. Men det finns förstås en förklaring till saken – konstgräset används för att öka tillgängligheten, för att det ska vara lätt för exempelvis rullstolsburna att komma fram. Konstgräset innehåller inte gummigranulater utan fylls med sand vilket minskar utsläppet av plastpartiklar.

Återigen befinner vi oss i det klassiska hållbarhetsdilemmat; det som är bra för det ena hållbarhetskriteriet är mindre bra för ett annat. Frustrerande! Det visar att vi inte kan fortsätta att sköta saker som vanligt, vi måste hitta nya vägar. I juni fattade stadsstyrelsen ett beslut om att tillsätta en kommitté för uppgradering av Lilla Holmen. Jag hoppas att kommittén kommer att hitta dessa nya vägar så att vi slipper plastytor och får ett Lilla Holmen som andas hållbarhet.

KST löser inte allt!

Insändare 11 april 2018

I debatten om kommunreformen framhålls ofta att kommunernas socialtjänst, KST, ska lösa de kommunala problemen och att kommunreformen därför inte behövs. Vi delar inte den synen eftersom KST bara berör vissa socialområden medan exempelvis hela äldreomsorgen lämnas utanför.

Vi behöver kvalitetssäkra äldreomsorgen på Åland och styra om till ett mer förebyggande förhållningssätt. Vi ser inte att det låter sig göras med 16 kommuner. Vi behöver höja kunskapen och vi behöver specialiserade boenden för exempelvis de med kognitiv funktionsnedsättning och demens. Samma sak gäller för de med psykiska funktionsnedsättningar, vi behöver specialiserade boenden med specialiserad personal.

Visst kan det lösas genom samarbeten och andra gemensamma lösningar men det har gång på gång visat sig att det är oerhört svårt att få ihop 16 kommuner till en gemensam vilja. Med större kommuner bygger vi dels för större kapacitet genom en utökad möjlighet till specialisering men också till samarbeten med färre parter – och därigenom enklare förhandlingar och enklare beslutsgångar.

Om vi arbetar för individen, och inte för att bibehålla gränser, står det klart för oss att vi behöver färre kommuner.

Ingrid Johansson
Cita Nylund
Liberalerna på Åland

Pride behövs!

Efter Prideparaden hamnade jag i en intressant diskussion om huruvida Pridefestivaler behövs; “bögarna är de med mest polare”, “ingen bryr sig om två av samma kön hånglar”, “vi har kommit så långt” var några av argumenten. Jag menar att Pride behövs av flera skäl, för att nämna några:

  • frihet måste alltid försvaras, när stödtrupperna faller så faller också rättigheterna
  • det saknas rättigheter, särskilt för transexuella
  • i hatbrottsstatistiken toppar de som inte faller inom heteronormen

Men framförallt, det stora värderingsbakslag som just nu drabbar oss på ett globalt plan kräver också organisering, om det och annat talade jag om i mitt invigningstal för Pridefestivalen:

“Bästa vänner

Det är en oerhörd ära att tala på pridefestivalen; om rätten att få forma sitt eget liv, om rätten till sin egen kropp och om mänskliga rättigheter – de frågor som ligger mig varmast om hjärtat. Jag står också här med största respekt inför uppgiften. Jag är heterosexuell, lever med pappan till mina två barn, bor i villa och har familjebil – jag är normen personifierad. Det är med tacksamhet och ödmjukhet som jag idag står här inför er och invigningstalar.

HBTQ+- frågorna känns tyvärr allt viktigare. Vi har hört brunskjortornas stöveltramp eka kraftigt i flera år nu men 2017 är året då mr Trump inskränker transpersoner rättigheter i den amerikanska armén, 2017 är året som den nordiska motståndsrörelsen tillåts vråla om nordiska familjetraditioner i Almedalen och 2017 är året som homosexuella förföljs i Tjetjenien. Vi lever just nu i en enorm våg av bakslag.

Daniel Nyström, RFSL-vice ordförande i Umeå, berättade om sina erfarenheter av att komma ut och sade under en Pridegudstjänst:
”Det är så heteronormen fungerar.
Den förstör självkänslan.
Den skapar vemod, rädsla, ångest och hat.
Den leder till och med till döden för enskilda människor.
Vi som ändå klamrar oss kvar får våra liv begränsade.

Heteronormen består av föreställningar som leder till förväntningar och hat.
Heteronormen begränsar kärlek, omtanke och omsorg.
Och den drabbar alla.”

Så sa Daniel Nyström och jag håller med. Heteronormen, matchonormen, tvåsamhetsnormen- de förstör liv och de förstärker i förlängningen våldsbejakande rörelser. Det är rädslan för det okända som förgör, det är kravet på att vara som alla andra som bryter ned. Vi måste våga säga stop och våga vara medmänskliga. Jag som kvinnlig politiker måste sätta ned foten när mina politiska medsystrar utsätts för härskarmetoder och den snygga bögen på innehaket måste våga stå upp när en transperson häcklas. Det är vår medmänskliga plikt – men svårt, både svårt och läskigt.

Det är därför vi behöver varandra. Det är därför Regnbågsfyren behövs och det är därför Prideveckan behövs. För att vi ska möta varandra, öka vår kunskap och förståelse och för att påminna oss om att ingen grupp är homogen. Vi behöver också sätta det politiska höger och vänster åt sidan, det är inte de toleranta sinsemellan som kampen ska föras – den ska föras mot de som vill inskränka andra människors rättigheter.

Samtidigt som vi upplever ett starkt bakslag det pågår en stark kunskapshöjning i samhället, vem av oss som vill vara PK har inte funnit sig själv googlandes på ny kunskap för att inte exkludera en annan människa. Och vi behöver vara PK, för i ett exkluderande samhälle bygger vi barriärer mellan ni och vi. Jag vill att det bara ska finnas ett oss där alla kan känna sig hemma och välkomna. För att uppnå inkludering behöver vi förhålla oss till ett helikopterperspektiv, intersektionaliteten behövs i den patriarkala verkligheten. Och vi behöver organisera oss: hbtq+communityt och feminister – vi sitter i många fall i samma båt, ständigt diskrimminerade om än av olika grad, och i den båten behöver vi ro tillsammans med antirasisterna. För att närma oss varandra och för att skänka varandra mod. Vi kan lita på att nazisterna och rasisterna organiserar sig – för att möta upp behöver vi vara ännu bättre.

Och att arrangera Pride är sannerligen organisering. På hög nivå. I dagarna fem har vi all möjlighet att utforska oss själva och varandra. Under fem dagar ändrar vi normer, bryter upp och skapar något nytt och bättre. Jag är oerhört tacksam för det arbete som genomförs i och av Regnbågsfyren, det skapar ett bättre Åland. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma det första Pridetåget, när Åland överraskade och överröste med kärlek. När tåget jag hade förväntat mig bestå av typ hundra bestod av över tusen personer. Det var en dag då Åland sa: välkomna – ni är vi och tillsammans är vi starkare. På lördag går jag igen, som stolt kollega, som stolt vän och som politiker beredd att förändra.

Årets tema ställer den retoriska frågan; Vill du? Och ja, jag vill. Jag vill att den feministiska rörelsen och hbtq+-rörelsen ska ta ett fastare handtag i varandra tillsammans med antirasisterna. Jag vill krossa den nationalistiska familjepolitiken. Jag vill att alla människor ska äga rätten att älska. Alt er love. Love is love. Och kärleken är det största i livet. Låt oss älska varandra.”

Bilden är tagen av ytterst kompetenta Carina Sommarström.

Åland har redan förlorat

Imorgon smäller det, då ska IFK spela sin champions league match. Det är onekligen en oerhörd bedrift av det lilla laget att lyckats ta sig upp till dessa nivåer. Däremot är europaspelet kopplat till en hel del problem. Låt oss ta en nulägesanalys och fundera över hur mycket fotboll får kosta:

Barnfamiljer i närheten av WHA evakuerar sina småbarn för att man inte vågar eller vill ha dem hemma under matchen. Tonårsföräldrar uppmanar sina barn att hållas hemma. Företagare håller stängt mitt i högsäsong. Polis, sjukvård och räddning är rustat till tänderna. Vad får fotboll egentligen kosta?

IFK Mariehamn förbereder WHA för att ta emot Europas värsta fotbollshuliganer med byggstaket som sätts ihop med plaststripes till stora delar. Det verkar dessutom vara ont om byggstaket för bitvis ska ålänningarna skyddas med fotbollsmål – jag vet faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Människor är uppriktigt rädda och oroade över sin hälsa och sin egendom, hur mycket får fotbollen kosta?

Åland är ett litet samhälle med få räddningsfordon, vad händer om en får hjärtinfarkt i Lumparland och en annan får en epilepsiattack i Hammarland om, låt säga, två av Ålands tre ambulanser står i beredskap på WHA? Hur kommer det sig att vi fattar tuffa politiska beslut om besparingsåtgärder för att spara pengar men en endaste fotbollsmatch får kosta hur många ”Polisens dag” som helst? Hur mycket får fotbollen kosta???

Som sagt, grattis till IFK för den stora bedriften men om chansen dyker upp igen; prioritera tryggheten och ta ansvar för det samhälle som ger er otaliga euron i stöd, bidrag och sponsormedel och spela era europamatcher på en stadion som är uppbyggd för det och där människors trygghet kan garanteras. På samma sätt som fotbollen är viktigt för Åland är Åland viktigt för fotbollen. Tyvärr har Åland redan förlorat oavsett hur matchen går, ålänningarna är rädda och kostnaderna är allt för höga.

PS Jag vet att lottningen är den sämsta tänkbara men den som hävdar att Europafotbollen generellt inte har problem med huliganer pratar nog mera med sitt fotbollsälskande hjärta än med förnuft och hjärna, europaspel kommer alltid att vara kopplat till säkerhetsrisker och höga kostnader.

Härskartekniker i praktiken

Ibland blir man utsatt för olika härskartekniker, det är en ojuste metod som man inte ska acceptera. Här är ett utdrag från ett protokoll i lagtinget i ett replikskifte mellan mig och Harry Jansson:

” Ltl Harry Jansson, replik:

Tack talman! Ja, mycket ska man höra i den här plenisalen. Det är klart, ltl Johansson är ju ny i det här gamet och känner inte till bakgrunden men uttalar sig med den typiska självgodhet som faktiskt betecknar regeringsblocket i dessa dagar. För nog är det ju otack som är världens lön när man hör ltl Johansson tala om KST och dess tillkomst.[…]

Ltl Ingrid Johansson, replik:

Talman! Jag vill uppehålla mig till den första delen av ltl Janssons replikskifte. Han börjar med att förklara att jag är ung och okunnig och att han själv har stor erfarenhet samt att jag är självgod. Det är inte konstigt att det är svårt att få in flera unga kvinnor i parlamentet när lagtingsledamöter utgår och arbetar efter härskartekniker på det här sättet. Det är inte lämpligt!”

Det finns mycket information att hitta om härskartekniker just denna stämmer väl in på:
Tolkningsföreträde
Beroende på position, makt och/eller tillhörighet finns det personer, som anser sig och/eller ses av andra, ha företräde till att tolka situationen med dess innehåll. Denna tolkning görs då ur personens perspektiv och då med sina värderingar som grund. Det är inte ovanligt att härskaren definierar dig med personliga påhopp.
Källa.

Kärlek är den enda vägen

Lyssnar till nyheterna och tårar tränger fram. I morse läste jag om medborgargarden som drar fram här i Norden mot de som flytt från de krafter som troligtvis också attackerat Europas hjärta idag. Terroristerna lyckas, vi stänger gränser och blir rädda för varandra.

Vi kan inte låta oss luras av populisternas enkla lösningar. Freds- och konfliktlösning är komplexa processer, vi når inte fred genom att låta fattiga bli fattigare och låta bli att följa mänskliga rättigheter. När vi var till Bryssel förra veckan tog jag med mig många minnen men starkast av dem alla är minnet av de barn som låg och sov utanför centralen i Stockholm. Barn utan omsorg och tak över huvudet.

Jag tänker också på min mormors svar då jag frågade varför hon inte agerade under andra världskriget, hon sa ”Vad skulle vi göra?”. Jag känner idag samma hopplöshet och förtvivlan, vad ska vi göra?! Hur ska vi skapa fred? Vad kan jag göra för att barn ska få utbildning och mat istället för krig och trauman?

Jag har inga enkla svar men jag vet vad vi inte ska göra; vi ska inte hata, vi ska inte låta rasisterna vinna och vi ska inte låta bli att ta humanitärt ansvar.

Kärlek är den enda vägen.

Fler kvinnliga företagare behövs

Insändare 16 september 2015

En väg ur lågkonjunkturen är fler kvinnliga företagare.

Svenska siffror visar att kvinnliga företagare är 25 procent. Om företagande bland kvinnor vara lika stort som hos männen innebar det 75 000 nya, svenska företag! Siffran hos oss är 31 procent, gällande nyföretagande märks inte samma tillväxt av kvinnliga företagare som i närregionerna.

Vår historia påverkar attityder och strukturer. Företagandet har en manlig prägel. Forskning inom entreprenörskap bygger på mannen som förebild. Många kvinnliga företagare har sin verksamhet inom handeln, tjänstesektorn och hotell- och restaurangbranschen. Det handlar om framtidsbranscher med tillväxtpotential och regional- samt hållbar utveckling.

Lika viktigt som en levande landsbygd och skärgård är en levande stad. Samarbetet med näringslivet, bostäder, affärs- och kontorslokaler i centrum är avgörande. Centrumhandeln bärs upp av många driftiga kvinnliga handlare. En modern näringspolitiken utnyttja den potential kvinnliga entreprenörer och företagare utgör.

Julia Birney
Ingrid Johansson
Katrin Sjögren (Lib)