Människan i centrum

Anförande 22 maj 2019

Talman, jag tänker ägna liberalernas gruppanförande åt två saker; ensamförsörjartillägget i barnbidraget och utvärderingen av AMS.

När det gäller ensamförsörjartillägget konstaterar jag att extra tillskott av medel är välkommet men att det är farligt att satsa alla pengar där. Vi behöver ha ett paket med en mängd olika insatser. Viktigt att komma ihåg är också att de ekonomiska situationerna är olika bland ensamförsörjarna och att familjens ekonomi också påverkas av hur stort ekonomiskt ansvar den andra föräldern tar, om det finns en sådan. Dessutom betalas barnbidraget enbart upp till 16 år. Vi behöver därför jobba bort dolda avgifter i grundskolan, det är bra att den nya grundskolelagen tar tag med detta. Gymnasialstadiet är också förknippat med kostnader som vi behöver arbeta med och få ned. I sammanhanget ska vi inte glömma de nya socialvårdslagarna som ger tydliga möjligheter till tidiga insatser. Vi behöver individualisera socialvården och bedöma såväl risk- som friskfaktorer.

Därför vill jag också betona att denna grupp inte enbart är ekonomiskt utsatt utan också ofta har olika typer av sociala ansträngningar. Stress, eventuella infekterade relationer med barnens andra förälder, svårigheter att få ihop livspusslet är några exempel på detta. Barnomsorg för de som arbetar på obekväm arbetstid, familjearbetare som någon gång kan hämta från daghem, hjälp med läxläsning, generellt familjestöd och andra stödjande åtgärder är därför relevant att lyfta i sammanhanget. Pengar är mycket, men inte allt. En svag privatekonomi innebär stor press men vi ska komma ihåg att också ensamheten och det att bära ansvaret ensam för hela familjen kan vara minst lika tungt.

Talman. I samhällsbygget måste barnen få ta stor plats. Barnens frihet begränsas exempelvis av att vi inte har en fungerande kollektivtrafik och om det inte finns lekplatser och grönmiljöer för barnen att vistas i. Dessutom konstaterar jag att kommunala bostäder är viktiga i sammanhanget, barnen till ensamförsörjarna har ofta gått igenom sina föräldrars skiljsmässa – för att stärka det psykosociala välmåendet borde man också ha möjlighet att flytta till en ny bostad inom sin egen kommun så att hela livet inte förändras. Med de orden konstaterar jag, talman, att en förhöjning av ensamförsörjartillägget är välkommet men att vi inte kan tro att allt löses med det, oavsett hur högt vi höjer det.

Talman. Gällande utvärderingen av AMS är vi nöjda över skrivningen i utskottsbetänkandet som lyder ”Utskottet vill framhålla att arbetsmarknaden kontinuerligt förändras och att exempelvis digitaliseringen gör att de så kallade ”enkla jobben” minskar. Därmed är det viktigt att inte enbart myndigheten som sådan granskas, utan att dess verksamhetsområden utvärderas och särskilt sysselsättningsförutsättningarna.”

Vi vill se en omställning från bidrag till sysselsättning. Den enskilda mår inte bra av att vara utanför och för samhällets del vore det bättre med fler i sysselsättning. Dagens system är inte humana och inte heller effektiva. Vi behöver mer flexibilitet, vi behöver mer fokus på individens friskfaktorer och vi behöver se på helheter, inte på gamla strukturer. Det är bättre för individen om vi kan erbjuda sysselsättning och de offentliga instanserna behöver ta sitt ansvar. Att erbjuda sysselsättning är ett av de enklaste stegen för att stärka den sociala hållbarheten. Vi behöver också bli bättre på att informera det privata näringslivet om möjligheterna till stöd om du anställer marginaliserade grupper och vi borde också våga upphandla tjänster där företag som arbetar med sysselsättning kan premieras. Om alla ska blomstra så måste alla få vara behövda, genom hela livet. Tack

Mer Åland i EU!

Insändare 13 maj 2019

Mitt val är enkelt i EU-valet, jag röstar på Anton Nilsson. Orsaken till det är att jag vill säkra det svenskspråkiga mandatet i EU och garantera att vi har en ålänning på plats där det händer. Dessutom är Anton Nilsson kompetent, erfaren och har de nätverk som krävs för att driva frågor som är viktiga för Åland.

EU-politiken har stor inverkan på oss. Allra särskilt inom primärnäringarna där EU dels reglerar genom lagstiftning och dels fördelar en stor del av de ekonomiska medlen. I Finland går 64 % av EU-medlen till jordbruket. Ingen jordbrukare som jag talat med gillar att vara beroende av bidrag men den krassa sanningen är at det ser ut på det här sättet. För att Åland ska få ut bästa möjliga nytta av systemet så behöver vi någon i Bryssel som dels förstår sig på våra småskaliga förhållanden och som samtidigt kan EU. Och det är Anton det! Samtidigt har SFPs huvudkandidat Nils Torvalds gång på gång visat förståelse för, och också lyckats i sitt arbete med, frågor kring småskaligt jordbruk och kustnära fiske. För primärnäringarna är viktiga för Åland; bland annat våra restauranger marknadsför sig genom att sälja åländska produkter, transportsektorn är beroende av exporten och de är en viktig bas för BNP på Åland.

Bland annat primärnäringarna är tätt sammankopplade med miljö- och klimatfrågorna. Och visst ska vi bli bättre på Åland, vi behöver alla ta mått och steg för att nå ett hållbart samhälle. Samtidigt konstaterar jag snabbt att Åland inte är Europas värsting i sammanhanget. Därför är det viktigt att den miljö- och klimatpolitik som drivs i EU arbetar resultatinriktat och inte lyfter symbolpolitiska frågor. Min bedömning är att Anton Nilsson arbetar just så. Det handlar nämligen inte om vem som ropar högst utan om vem som får igenom mest. Anton Nilsson tar klimat och miljöfrågorna på största allvar.

En annan för mig viktig fråga är jämställdheten. Jag tycker att Anton Nilssons inställning till att vi inte ska släppa in EU i dessa frågor är klok. Jag vill inte att länder med starka konservativa krafter ska få inflytande i vår jämställdhetspolitik. EU ska arbeta för ökad jämställdhet men inte reglera den, det vore förödande för oss. För även om vi har mycket kvar så hör vi ändå till de som kommit längst, jag vill inte släppa in Ungern, Italien eller Polen in i vårt jämställdhetsarbete.

Vi ålänningar fick inte vår rättmätiga plats i europaparlamentet men en röst på Anton bidrar till reellt inflytande i EU. Vi behöver mer Åland i EU och för att det ska hända så måste vi ha ett högt valdeltagande på Åland!

Ingrid Zetterman (lib)

Trygghetsboenden fyller behoven

Insändare 15 april 2019

Det finns idag ett stort glapp mellan det egna boendet och serviceboendet för de äldre idag. Vi vet dessutom om att flera äldre inte har råd att flytta från sin villa till en modern lägenhet. Därför har liberalerna föreslagit att vi ska införa trygghetsboenden på Åland för personer över 70 år. Trygghetsboenden har gemensamma lokaler för måltider och rekreation, de är också bemannade under viss tid av dygnet. Ett mycket bra alternativ för att stärka hälsan och motverka ensamhet.

Rent ekonomiskt är detta också smart. Trygghetsboenden skjuter fram tiden för när enskilda behöver dygnet runt service. Ur ett mänskligt perspektiv är det än bättre; det ökar valfriheten, minskar oron och stärker de sociala skyddsnäten. Med liberalernas förslag om subventionering av byggandet av trygghetsboenden så hålls också kostnaderna, och därmed hyrorna, nere. Trygghetsboenden ska inte bara finnas till för de som har råd.

Ingrid Zetterman (lib)

 

Demensvård med människan i centrum

Insändare 20 november 2018

Harry Jansson resonerar friskt runt den stora frågan demens och annan kognitiv svikt. Jag vill tydligt konstatera att en överhängande majoritet av personer med minnesproblematik får sin vård och omsorg av kommunerna. Det är inte heller ett område som kommer att skötas av kommunernas socialtjänst, KST. Vården som ges av ÅHS berör få av hela spannet minnessjuka. Omprioriteringen från en bäddavdelning till mer öppenvård i form av minnesmottagningen har lett till betydligt kortare köer får att få en diagnos. I den bästa av världar skulle det finnas läkarresurser till bägge två.

Men som konstaterat, den stora andelen personer med demens eller kognitiv svikt vårdas och får sin omsorg i hemmet eller på ett kommunalt boende. Att öka kompetensen i den kommunala sektorn är därför av största vikt. Vi liberaler har individen i fokus och då är det enkelt att se att vi behöver förbättra vård och omsorg där människan är, särskilt för denna grupp som är mycket sårbara vid förflyttningar.

Jag delar inte Harry Jansson uppfattning om att ett specialiserat boende skulle fördyra verksamheterna. Svenska socialstyrelsen skriver att: ”Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bidrar till bättre livskvalitet för personer med måttlig till svår demenssjukdom i jämförelse med blandat boende. Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bedöms vara kostnadseffektiva i jämförelse med blandat boende.” Det handlar, som jag ser det, om en förmåga att handla gemensamt och knyta samman kompetenser. Harry Jansson redogör själv i sin insändare om problematiken med kommunala samarbeten, det är aldrig individen och kvalitén på servicen som får stå i fokus för den typen av diskussion, utan det är alltid makt och pengar som blir huvudnumret. Sorgligt men sant.

Ingrid Johansson (lib)

 

 

 

Bättre stöd för de med psykisk ohälsa

Insändare 10 oktober 2018

Det är alldeles strålande med förebyggande arbete, men vad händer med de som redan insjuknat? Den frågan är relevant att ställa sig när det gäller psykisk ohälsa. Det kommunala ansvaret är idag vagt formulerat och det är upp till kommunerna att bistå med frivilliga insatser. Reseda höll i måndags ett heldagsseminiarium om boendestöd och brukarinflytande. Folk från branschen vittnade om att stödet ser olika ut för olika kommuner men att det finns stora brister på hela Åland.

Specialsjukvården ges på ÅHS men stöd i hemmet är en kommunal fråga. Hemtjänst erbjuds, problemet är att hemtjänsten arbetar FÖR någon medan psykosociala insatser handlar om att arbeta MED någon. Det är två olika saker.

Det är en del i begreppet socialpsykiatri, något som fattas i den åländska lagstiftningen och som definitivt borde införas. Kumla kommun i Sverige skriver så här om ämnet: ”Socialpsykiatri är ett aktivitetsinriktat stöd i vardagen. Humanismen genomsyrar arbetssättet genom inkludering av och tydlig kollaboration med målgruppen. Normalisering kan skapas genom att socialpsykiatrins insatser ges i vardagen, i hemmet och på andra platser, utifrån planering eller vid behov.”  Här finns stort utvecklingspotential på Åland och arbetssättet borde införas brett så snart som möjligt. Inte bara för att det sparar pengar, utan framförallt för att det är mer humant och skapar större meningsfullhet i vardagen för de individer som lider av psykisk ohälsa.

Ingrid Johansson (lib)

Demokrati och unga

Anförande, BSPC-konferens 2018 27 aug 2018

Dear Chair, delegates and friends.

Inspired by the ReGeneration 2030 conference I would like to address the topic of democracy. It seems to be harder and harder to get young people activated in traditional political parties. But that doesn’t mean that youngsters aren’t interested in politics – quite the opposite – young people take great part in politics but often in a different way. They seem to be more interested in specific topics, for example sustainability.  ReGeneration 2030 is a good example of this fact.

Honorable Chair,

As parliamentarians we make great efforts thinking about how to reform society. I think that time has come to work with the question “How can we reform our parties and political structures?”

For me, it’s obvious that we need to have this discussion. Many things and values that we have been taking for granted are questioned in serious ways. We can see many examples in our daily life; Brexit, a new way to lead the USA and a polarized Europe.

Around the Baltic Sea we today have great cooperation, let us work together so we can have good friendship in the future.  Younger generations need to be engaged and involved and we therefore need to evolve and adapt new ways of thinking.

Thank you.

 

Ett hållbart Lilla Holmen

Insändare 12 juli 2018

Det var med förvåning som jag läste att det ska bli konstgräs under gungor på Lilla Holmen, det känns varken modernt eller attraktivt. Men det finns förstås en förklaring till saken – konstgräset används för att öka tillgängligheten, för att det ska vara lätt för exempelvis rullstolsburna att komma fram. Konstgräset innehåller inte gummigranulater utan fylls med sand vilket minskar utsläppet av plastpartiklar.

Återigen befinner vi oss i det klassiska hållbarhetsdilemmat; det som är bra för det ena hållbarhetskriteriet är mindre bra för ett annat. Frustrerande! Det visar att vi inte kan fortsätta att sköta saker som vanligt, vi måste hitta nya vägar. I juni fattade stadsstyrelsen ett beslut om att tillsätta en kommitté för uppgradering av Lilla Holmen. Jag hoppas att kommittén kommer att hitta dessa nya vägar så att vi slipper plastytor och får ett Lilla Holmen som andas hållbarhet.

KST löser inte allt!

Insändare 11 april 2018

I debatten om kommunreformen framhålls ofta att kommunernas socialtjänst, KST, ska lösa de kommunala problemen och att kommunreformen därför inte behövs. Vi delar inte den synen eftersom KST bara berör vissa socialområden medan exempelvis hela äldreomsorgen lämnas utanför.

Vi behöver kvalitetssäkra äldreomsorgen på Åland och styra om till ett mer förebyggande förhållningssätt. Vi ser inte att det låter sig göras med 16 kommuner. Vi behöver höja kunskapen och vi behöver specialiserade boenden för exempelvis de med kognitiv funktionsnedsättning och demens. Samma sak gäller för de med psykiska funktionsnedsättningar, vi behöver specialiserade boenden med specialiserad personal.

Visst kan det lösas genom samarbeten och andra gemensamma lösningar men det har gång på gång visat sig att det är oerhört svårt att få ihop 16 kommuner till en gemensam vilja. Med större kommuner bygger vi dels för större kapacitet genom en utökad möjlighet till specialisering men också till samarbeten med färre parter – och därigenom enklare förhandlingar och enklare beslutsgångar.

Om vi arbetar för individen, och inte för att bibehålla gränser, står det klart för oss att vi behöver färre kommuner.

Ingrid Johansson
Cita Nylund
Liberalerna på Åland

Pride behövs!

Efter Prideparaden hamnade jag i en intressant diskussion om huruvida Pridefestivaler behövs; “bögarna är de med mest polare”, “ingen bryr sig om två av samma kön hånglar”, “vi har kommit så långt” var några av argumenten. Jag menar att Pride behövs av flera skäl, för att nämna några:

  • frihet måste alltid försvaras, när stödtrupperna faller så faller också rättigheterna
  • det saknas rättigheter, särskilt för transexuella
  • i hatbrottsstatistiken toppar de som inte faller inom heteronormen

Men framförallt, det stora värderingsbakslag som just nu drabbar oss på ett globalt plan kräver också organisering, om det och annat talade jag om i mitt invigningstal för Pridefestivalen:

“Bästa vänner

Det är en oerhörd ära att tala på pridefestivalen; om rätten att få forma sitt eget liv, om rätten till sin egen kropp och om mänskliga rättigheter – de frågor som ligger mig varmast om hjärtat. Jag står också här med största respekt inför uppgiften. Jag är heterosexuell, lever med pappan till mina två barn, bor i villa och har familjebil – jag är normen personifierad. Det är med tacksamhet och ödmjukhet som jag idag står här inför er och invigningstalar.

HBTQ+- frågorna känns tyvärr allt viktigare. Vi har hört brunskjortornas stöveltramp eka kraftigt i flera år nu men 2017 är året då mr Trump inskränker transpersoner rättigheter i den amerikanska armén, 2017 är året som den nordiska motståndsrörelsen tillåts vråla om nordiska familjetraditioner i Almedalen och 2017 är året som homosexuella förföljs i Tjetjenien. Vi lever just nu i en enorm våg av bakslag.

Daniel Nyström, RFSL-vice ordförande i Umeå, berättade om sina erfarenheter av att komma ut och sade under en Pridegudstjänst:
”Det är så heteronormen fungerar.
Den förstör självkänslan.
Den skapar vemod, rädsla, ångest och hat.
Den leder till och med till döden för enskilda människor.
Vi som ändå klamrar oss kvar får våra liv begränsade.

Heteronormen består av föreställningar som leder till förväntningar och hat.
Heteronormen begränsar kärlek, omtanke och omsorg.
Och den drabbar alla.”

Så sa Daniel Nyström och jag håller med. Heteronormen, matchonormen, tvåsamhetsnormen- de förstör liv och de förstärker i förlängningen våldsbejakande rörelser. Det är rädslan för det okända som förgör, det är kravet på att vara som alla andra som bryter ned. Vi måste våga säga stop och våga vara medmänskliga. Jag som kvinnlig politiker måste sätta ned foten när mina politiska medsystrar utsätts för härskarmetoder och den snygga bögen på innehaket måste våga stå upp när en transperson häcklas. Det är vår medmänskliga plikt – men svårt, både svårt och läskigt.

Det är därför vi behöver varandra. Det är därför Regnbågsfyren behövs och det är därför Prideveckan behövs. För att vi ska möta varandra, öka vår kunskap och förståelse och för att påminna oss om att ingen grupp är homogen. Vi behöver också sätta det politiska höger och vänster åt sidan, det är inte de toleranta sinsemellan som kampen ska föras – den ska föras mot de som vill inskränka andra människors rättigheter.

Samtidigt som vi upplever ett starkt bakslag det pågår en stark kunskapshöjning i samhället, vem av oss som vill vara PK har inte funnit sig själv googlandes på ny kunskap för att inte exkludera en annan människa. Och vi behöver vara PK, för i ett exkluderande samhälle bygger vi barriärer mellan ni och vi. Jag vill att det bara ska finnas ett oss där alla kan känna sig hemma och välkomna. För att uppnå inkludering behöver vi förhålla oss till ett helikopterperspektiv, intersektionaliteten behövs i den patriarkala verkligheten. Och vi behöver organisera oss: hbtq+communityt och feminister – vi sitter i många fall i samma båt, ständigt diskrimminerade om än av olika grad, och i den båten behöver vi ro tillsammans med antirasisterna. För att närma oss varandra och för att skänka varandra mod. Vi kan lita på att nazisterna och rasisterna organiserar sig – för att möta upp behöver vi vara ännu bättre.

Och att arrangera Pride är sannerligen organisering. På hög nivå. I dagarna fem har vi all möjlighet att utforska oss själva och varandra. Under fem dagar ändrar vi normer, bryter upp och skapar något nytt och bättre. Jag är oerhört tacksam för det arbete som genomförs i och av Regnbågsfyren, det skapar ett bättre Åland. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma det första Pridetåget, när Åland överraskade och överröste med kärlek. När tåget jag hade förväntat mig bestå av typ hundra bestod av över tusen personer. Det var en dag då Åland sa: välkomna – ni är vi och tillsammans är vi starkare. På lördag går jag igen, som stolt kollega, som stolt vän och som politiker beredd att förändra.

Årets tema ställer den retoriska frågan; Vill du? Och ja, jag vill. Jag vill att den feministiska rörelsen och hbtq+-rörelsen ska ta ett fastare handtag i varandra tillsammans med antirasisterna. Jag vill krossa den nationalistiska familjepolitiken. Jag vill att alla människor ska äga rätten att älska. Alt er love. Love is love. Och kärleken är det största i livet. Låt oss älska varandra.”

Bilden är tagen av ytterst kompetenta Carina Sommarström.

Åland har redan förlorat

Imorgon smäller det, då ska IFK spela sin champions league match. Det är onekligen en oerhörd bedrift av det lilla laget att lyckats ta sig upp till dessa nivåer. Däremot är europaspelet kopplat till en hel del problem. Låt oss ta en nulägesanalys och fundera över hur mycket fotboll får kosta:

Barnfamiljer i närheten av WHA evakuerar sina småbarn för att man inte vågar eller vill ha dem hemma under matchen. Tonårsföräldrar uppmanar sina barn att hållas hemma. Företagare håller stängt mitt i högsäsong. Polis, sjukvård och räddning är rustat till tänderna. Vad får fotboll egentligen kosta?

IFK Mariehamn förbereder WHA för att ta emot Europas värsta fotbollshuliganer med byggstaket som sätts ihop med plaststripes till stora delar. Det verkar dessutom vara ont om byggstaket för bitvis ska ålänningarna skyddas med fotbollsmål – jag vet faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Människor är uppriktigt rädda och oroade över sin hälsa och sin egendom, hur mycket får fotbollen kosta?

Åland är ett litet samhälle med få räddningsfordon, vad händer om en får hjärtinfarkt i Lumparland och en annan får en epilepsiattack i Hammarland om, låt säga, två av Ålands tre ambulanser står i beredskap på WHA? Hur kommer det sig att vi fattar tuffa politiska beslut om besparingsåtgärder för att spara pengar men en endaste fotbollsmatch får kosta hur många ”Polisens dag” som helst? Hur mycket får fotbollen kosta???

Som sagt, grattis till IFK för den stora bedriften men om chansen dyker upp igen; prioritera tryggheten och ta ansvar för det samhälle som ger er otaliga euron i stöd, bidrag och sponsormedel och spela era europamatcher på en stadion som är uppbyggd för det och där människors trygghet kan garanteras. På samma sätt som fotbollen är viktigt för Åland är Åland viktigt för fotbollen. Tyvärr har Åland redan förlorat oavsett hur matchen går, ålänningarna är rädda och kostnaderna är allt för höga.

PS Jag vet att lottningen är den sämsta tänkbara men den som hävdar att Europafotbollen generellt inte har problem med huliganer pratar nog mera med sitt fotbollsälskande hjärta än med förnuft och hjärna, europaspel kommer alltid att vara kopplat till säkerhetsrisker och höga kostnader.