Bloggen

Utvärdera hemvårdsstödet!

Anförande 5 december 2018

Talman. När det nya lagtinget samlades så var överföring av medel pga den nya hemvårdsstödslagen ett av våra första ärenden. Liberalerna efterfrågade då en utvärdering av hemvårdsstödet och nu har landskapsregeringen aviserat att det ska genomföras, och det är bra.

Familjernas syn på hemvårdsstödet har senast granskats i Familjebarometern 2018 i Finland. Vårt hemvårdsstöd avviker till vissa delar men systemen är i grunden det samma som i övriga Finland. I familjebarometern konstateras flera olika infallsviklar. Finländarna vill ha en flexibel familjepolitik. Men det konstateras också att möjligheten att bilda familj blivit en klassfråga. I Yles sammanfattning av Familjebarometern så konstateras det att det i synnerhet bland män finns samband mellan höga inkomster och hög utbildningsnivå och högre sannolikhet att de får barn – och flera barn. Jag hävdade från denna talarstol för ca tre år sedan att det finns två grupper som kan nyttja hemvårdsstödet; de ekonomiskt starkaste och de ekonomiskt svagaste. Familjebarometern visar också att mer än hälften av de som har långa vårdledigheter är arbetslösa. Hemvårdsstödet cementerar således en svag socioekonomisk status, en av de största riskfaktorerna då det gäller så väl barns psykiska som fysiska hälsa. Vi kan också konstatera att det finns stark evidens för att barn mår bra av att vara hemma med sina föräldrar till 1-1,5 år, och lite som styrker att barn påverkas i positiv inriktning av att vara hemma länge. Hemvårdsstödet bör därför ge större möjligheter att vara hemma den första tiden efter det att föräldrapenningen tar slut. Och inte istället stimulera till lång hemmavistelse som det är idag.

Talman. På senaste tiden har vi i lagtinget diskuterat konkurrenskraft och också bristen på arbetskraft på Åland. Hemvårdsstöd har historiskt använts för att reglera arbetslöshetssiffror, dagens system är ett arv från 90-talskrisen. Situationen på 90-talet var drastiskt annorlunda än dagens situation. I rapporten ”En strategi för Finland” från 2015 beställd av Alexander Stubb för att dra Finland ur sin ekonomiska situation kan följande analys utläsas: ”I praktiken verkar hemvårdsstödet ha blivit en slags medborgarlön för kvinnor med lägre utbildning.”

Vi menar att dagens system inte uppfyller familjernas önskemål om ett flexibelt system, det är inte förenligt med dagens behov på arbetsmarknaden, det förstärker inte den individuella friheten och, kanske värst av allt, de gynnar inte barnen. En utvärdering är således mer än efterlängtat. Vi ser fram emot resultatet.

Åldersvänlig stad

Motion, stadsfullmäktige 27 november 2018

Förra veckan hade vi fullmäktige, då lämnade jag och mina liberala kollegor in en motion om att stan ska bli en åldersvänlig stad. Mer om åldersvänliga städer kan ni läsa här.

”Vi lever allt längre i Norden, och andelen äldre i befolkningen ökar. Det är en positiv utveckling, men innebär samtidigt stora utmaningar. Det gäller bostäder och transporter, stadsplanering, hälso- och sjukvård och omsorg. Det handlar om att skapa samhällen som är goda att åldras i, där vi kan uppleva livskvalitet långt upp i åren.” Så skriver Nordens välfärdscenter om åldersvänliga städer.

Med anledning av ovanstående uppmanar undertecknande

  • Att staden förkovrar sig i begreppet åldersvänliga städer och överväger att ansluta sig till Världshälsoorganisationens (WHO) nätverk Age-friendly cities and communities.

Demensvård med människan i centrum

Insändare 20 november 2018

Harry Jansson resonerar friskt runt den stora frågan demens och annan kognitiv svikt. Jag vill tydligt konstatera att en överhängande majoritet av personer med minnesproblematik får sin vård och omsorg av kommunerna. Det är inte heller ett område som kommer att skötas av kommunernas socialtjänst, KST. Vården som ges av ÅHS berör få av hela spannet minnessjuka. Omprioriteringen från en bäddavdelning till mer öppenvård i form av minnesmottagningen har lett till betydligt kortare köer får att få en diagnos. I den bästa av världar skulle det finnas läkarresurser till bägge två.

Men som konstaterat, den stora andelen personer med demens eller kognitiv svikt vårdas och får sin omsorg i hemmet eller på ett kommunalt boende. Att öka kompetensen i den kommunala sektorn är därför av största vikt. Vi liberaler har individen i fokus och då är det enkelt att se att vi behöver förbättra vård och omsorg där människan är, särskilt för denna grupp som är mycket sårbara vid förflyttningar.

Jag delar inte Harry Jansson uppfattning om att ett specialiserat boende skulle fördyra verksamheterna. Svenska socialstyrelsen skriver att: ”Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bidrar till bättre livskvalitet för personer med måttlig till svår demenssjukdom i jämförelse med blandat boende. Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bedöms vara kostnadseffektiva i jämförelse med blandat boende.” Det handlar, som jag ser det, om en förmåga att handla gemensamt och knyta samman kompetenser. Harry Jansson redogör själv i sin insändare om problematiken med kommunala samarbeten, det är aldrig individen och kvalitén på servicen som får stå i fokus för den typen av diskussion, utan det är alltid makt och pengar som blir huvudnumret. Sorgligt men sant.

Ingrid Johansson (lib)

 

 

 

Cirkulär ekonomi är vägen framåt

Anförande 15 november 2018

Talman jag vill tala om miljö och cirkulär ekonomi.

Miljöfrågan är grundläggande för att vi inte kan leva utan rent vatten, för att vi blir sjukare utan biologisk mångfald och för att för att det faktiskt inte finns någon naturbank som vi kan låna ifrån den dag krisen är ett faktum. Jag upplever att miljö- och klimatfrågan äntligen är prioriterad.

Jag menar att vi ska börja med det som ger ”mest pang för pengarna” och där finns investeringarna som gynnar såväl näringslivet som miljön. Nu verkar en biogasanläggning vara på gång, äppelodlarna har gått i bräschen genom sin musttillverkning av det som tidigare var avfall. Idéerna om kretsloppsanpassat foder för fiskodlingarna, är ett annat gott exempel.

Och det finns mycket mer att göra. Vi som tittar på den fenomenala serien ”Maträddarna” på SVT kan snabbt konstatera potentialet i en utveckling av matÅland som helhet. Cirkulär ekonomi skulle vara intressant för högskolan att forska i. Jag tänker då på forskning inom matklustret för att kunna se hur vi kan göra mer mat och mindre avfall av det som produceras på Åland.

Den åländska konkurrenskraften måste stärkas genom förbättrad planering, kloka investeringar men framförallt allt genom att stimulera till en lägre konsumtion av el och vatten och en lägre produktion av avfall.

Jag har lyft det förr och lyfter det igen, det finns saftiga EU-medel att söka. På Eu-håll diskuteras att ta fram ett cirkulärt paket nummer 2. Vi kan också se att cirkulär ekonomi börjar glida in i andra områden. I höst har EU-kommissionen lagt fram en bioekonomistrategi. Jyrki Katainen med ansvar för sysselsättning, tillväxt, investeringar och konkurrenskraft kommenterar så här:

”Det har blivit uppenbart att vi måste genomföra systemändringar i fråga om hur vi tillverkar, konsumerar och gör oss av med varor. Genom att utveckla vår bioekonomi, som är den förnybara delen av den cirkulära ekonomin, kan vi hitta nya och innovativa vägar för att tillhandahålla livsmedel, produkter och energi utan att förbrukar jordens begränsade biologiska resurser. Att omforma vår ekonomi och modernisera våra grundläggande produktionsmodeller handlar inte bara om miljön och klimatet. Det finns också god potential för nya gröna arbetstillfällen särskilt på landsbygden och i kustområden.”

Det är det som är spännande med den cirkulära ekonomin – den skulle gynna oss. För oss, där transportkostnader äter på marginalen, vi lider av högra transitonsavgifter och har en för utspridd industri för att skapa hög effektivitet.

Talman, jag tror att den åländska entreprenörstraditionen, präglad av mångsyssleri, är som bäst för att klara denna omställning. Åländska entreprenörer är kända för att ha affärsnäsa, och här finns pengar att hämta. Omställningen skulle också kunna skapa verkligen skillnad för målen om hållbara konsumtions- och produktionskedjor. Drivet måste komma från näringslivet men vi från det offentliga behöver stimulera och stöda. För ett halvår sedan tog vi avfallspaketet, en plaststrategi är under remiss och åtminstone Misekommunernas plaster kommer att börja materialåtervinnas. Dessutom kombinerar Fixtjänst sysselsättning med up-cykling, Emmaus driver returarbete och människors attityd förändras i en rasande takt.

Talman. I mitt andra anförande här i lagtinget sa jag att det inte finns något avfall, bara resurser. Vi behöver börja praktisera detta ytterligare. För miljöns skull, för sysselsättningens skull och för konkurrenskraftens skull.

Budget 2019

Anförande 13 november 2018

Talman. Det gäller att klara av att ha flera tankar i huvudet när budgeten debatteras. För å ena sidan har vi aldrig levt så gott som idag; vi lever länge, har offentliga skyddsnät, alla har rätt till skolgång och välståndet är utbrett. Å andra sidan ser vi orosmoln i horisonten; en svagare ekonomisk utveckling på Åland än i riket vilket ger lägre skattegottgörelse, våra viktigaste näringar – sjöfarten och primärnäringarna – kämpar och på andra sidan Delet är förståelsen svag för självstyrelsen och behovet av utveckling av densamma.

Det ställer krav på oss i lagtinget. Vi liberaler är mycket glada över att ekonomin nu äntligen är i balans och lyfter hatten för det gedigna arbete som utförts i landskapsregeringen och i andra myndigheter. Under lantrådets och finansministerns ledning har tydliga ramar getts och de har hållits i. Det är bra.

Talman, mycket har gjorts under de tre senaste åren men mycket kvarstår förstås. Så där som det alltid är. Vi liberaler ser särskilt behov av att utveckla konkurrenskraften, Finansministerns anförande visade tydligt på det behovet. Vi lever i en global verklighet, våra företag måste ha möjlighet att konkurrera på motsvarande villkor som våra grannar;

Vi behöver fortsätta verka för att stödja våra basnäringar. I andra tilläggsbudgeten som ännu behandlas i finans- och näringsutskottet finns projektplaner för att stärka Högskolans sjöfartsutbildning. Minister Asumaa har jobbat flitigt med bolagiseringsprocessen av Högskolan och den liberala gruppen stödjer arbetet fullt ut. Men det är inte bara sjöfarten som behöver stödjas. Vi ser också potential i att beforska och utveckla turismnäringen genom Högskolan, det är en annan prioriterad bransch för att hålla Åland på fötter. När det gäller turismen så är vi mycket glada över de omfattande satsningar som görs på kulturturismen; Pommern färdigställs i år, Kastelholm uppgraderas och på Bomarsund satsas det äntligen rejält. Att stödja och främja näringslivet i glesbygden är bland det bästa som kan utföras inom ramen för regionalpolitiken.

För att stärka Ålands konkurrenskraft behövs flera olika åtgärder. Skatteavdraget är ett positivt inslag i budgeten, liksom översynen av AMS verksamhet. Men vi behöver också förbättra möjligheterna för primärnäringarna att investera i smarta el- och bevattningssystem och industrins vattenbehov behöver sänkas genom exempelvis recirkulering. Det sparar pengar och är hållbart. När det gäller elförsörjningen och dess transiteringsavgifter så vet vi alla att det inte är den lättaste nöten att knäcka. Här borde vi hitta lösningar så snart som möjligt. Det finns också stort potential i cirkulär ekonomi, för vi vet att avfallet är en stor kostnad på Åland och desto mer vi kan få ut av det istället för att skeppa iväg det desto bättre är det. En annan viktig sak för konkurrenskraften är inflyttningen. Det är glädjande att inflyttningen fortsatt är stark och det har varit ett klokt beslut av landskapsregeringen att satsa på utbildning i svenska. Vi kan i budgeten läsa om erkännanden av yrkeskvalifikationer som en fortsatt viktig ingång till arbetsmarknaden. Så är det, i ett så litet samhälle som Åland är det viktigt att ta vara på varendaste kompetens – oavsett var den kommer ifrån.

Talman, samhället handlar inte bara om siffror och konkurrenskraft utan också om de människor som bor här. Förutom totalrenoveringen av socialvårdslagarna och grundskolelagen, fattigdomsåtgärder inom tandvården, kartläggning kring ekonomisk utsatthet och arbetet mot våld i nära relationer vill vi lyfta den lilla korta skrivningen om att Hälso- och sjukvårdsbyrån tillsammans med ÅHS ska planera en seniormottagning. För oss liberaler är detta en viktig fråga som vi fört fram under många år. Lantrådet Sjögren verkade för det under sin tid som hälsominister och i liberalernas äldrepolitiska program finns det med som en viktig fråga. Vård av äldre är ett särskilt kunskapsområde och vid sidan av satsningar på ÅHS ser vi potential i att Högskolan skulle ordna specialistutbildning inom området.

Slutligen talman, självstyrelsen. Det är bara att konstatera att Finland har svårt att hantera den åländska självstyrelsen. Den högerpopulistiska agendan smyger sig in i de flesta politiska rummen – splittrar och härskar. I den nationalistiska idévärlden är tanken om ett språk – ett folk – en nation en viktig grund, och Åland avviker. Med det inte sagt att alla är nationalister men idéerna växer sig allt starkare. Och vi är långt ifrån ensamma om att ha det svårt, det finns exempel på många plaster och mer extremt ser vi det till exempel i Polen och USA. När den liberala demokratin, så som vi känner den, ifrågasätts och nedmonteras krävs nya tag. Vi som följt Lantrådets, Finansministerns och tjänstemännens idoga arbete vet att det inte legats på latsidan, insatserna har varit många. Dessutom har vi, centern, moderaterna och socialdemokraterna besökt riksdagspartierna men det verkar inte finnas någon grogrund för en Ålandspolitik i Helsingfors. Diskussionen har påbörjats i självstyrelsepolitiska nämnden, vi liberaler hoppas att vi tillsammans når framgång i självstyrelsepolitiken. Arbetet kommer inte att avklaras under denna mandatperiod och vi behöver stå starka tillsammans.

Talman, med de orden kan jag konstatera att landskapsregeringen, med liberalerna vid rodret, tar ansvar, vi gör helt enkelt ett bra Åland bättre. Tack

Ekonomi, näringsliv och kommunreform

Anförande 12 november 2018

Talman, jag vill börja med att konstatera att vi lever i en rättsstat där vi genom lag reglerar samhället. Samtliga i samhället, individer och myndigheter så som kommuner, förväntas följa lagen. Det är helt ärligt upprörande att höra resonemang om att ledande tjänstemän inte ska följa lagen för att ett fullmäktige är av annan åsikt. Och vi bor inte i Schweiz, vi styrs inte av folkomröstningar. Jag skulle önska att åtminstone den lagstiftande församlingen skulle undvika att uppvigla till att inte följa lagen. Och om någon vill att vi ska justera vårt demokratiska system så är nog det en betydligt större fråga än kommunreformen. Jag konstaterar att denna lag, liksom alla andra lagar, stiftas i sedvanlig demokratisk ordning och den ska följas, det borde vi kunna vara överens om.

Men talman, jag tänkte tala om finans- och näringsutskottets betänkande. Vi har fördjupat oss i kommunreformen ifrån två perspektiv nämligen finans och näring. Föga förvånande.

När det gäller finansfrågorna, eller rättare sagt, kommunernas framtida förmåga att klara ekonomin kan det konstateras att det i initialfasen troligtvis blir dyrare men att det finns fördelar på sikt. I kommunutredningen för Finström, Sund och Geta konstateras det att: ”i synnerhet inom den allmänna förvaltningen och den tekniska sektorn gör en större organisation det möjligt att stärka verksamhetsområden som i de nuvarande kommunerna inte haft tillräckliga resurser.”

Vi liberaler tror på ett rejält utökat samarbete kommunerna emellan men ser att det idag finns hinder för att smidigt arbeta tillsammans, ska myndighetsuppgifter skötas av annan part så måste förstås också delegeringsbeslut finnas. Det är alltså en omfattande byråkrati som byggs runt samarbetena. Helt i onödan.

Kommunsammanslagningarna skapar också utrymme för specialisering, något som skapar utrymme för effektivering. Idag läggs tid på att ständigt söka information om hur olika saker och ärenden kan skötas, vi behöver mer spetskompetens för att hantera allt svårare ärenden. Men slutligen så är det förstås de nya kommunerna som avgör hur de ekonomiska utfallen blir.

När det gäller näringspolitiken så har jag inte hört debatt om att kommunreformen skulle skada. Må hända att vissa hävdar att det inte gör någon skillnad men många menar att det finns betydande fördelar. Däribland kan nämnas en harmonisering av regelverk, gemensam planering av infrastruktur och färre parter att föra dialog med. Också specialiseringen av personalen är näringslivet till nytta och borde leda till effektivare och mer rättsäkra processer.

Därutöver kan det konstateras att vi har en liten arbetskraftsreserv på Åland och att näringslivet är i behov av kompetent personal. Färre kommuner skapar utrymme för en mer effektiv förvaltning av den totala arbetskraften på Åland.

Slutligen Talman, för att Åland ska kunna vara bärkraftigt och konkurrenskraftigt så måste kommunerna orka med en framåtsyftande politik som arbetar för mer inflyttning, mer företagande, mer turism och mer förebyggande. Konklusionen är enkel; kommunreformen behövs!

 

Kommunreform för de äldres skull

Insändare 9 november 2018

Äldreomsorgen och särskilt omsorgen av de med kognitiv svikt, som demenssjukdomar är ett exempel på, behöver specialisering. Det är ett särskilt kunskapsområde och borde också på Åland erkännas som det. Det finns solklara evidens på att specialiserad personal höjer vårdkvalitén. Min, och liberalernas, uppfattning är att vi borde få till ett gemensamt boende för de med demens eller annan kognitiv svikt. Ett boende som också skulle kunna fungera som ett kompetenscentrum för hela Åland.

Kommunreformen skapar möjligheter för att bygga omsorgsgrupper med spetskompetens. I lagtinget har frågan diskuterats kan jag konstatera att oppositionen menar att KST, kommunernas socialtjänst, ska lösa frågan. Men notera att äldreomsorgen inte berörs av KST! I sin reservation i behandlingen av kommunreformen i social- och miljöutskottet skriver oppositionen att: ”Vi anser att bildandet av ett enda Kommunernas Socialtjänst på Åland kommer att innebära att den överväldigande delen av de problem som lyfts i höranden och remissutlåtanden angående behovet av specialisering, kompetensförsörjning, jämställdhet och integritetsskydd inom den sociala sektorn löses utan att kommunerna slås ihop med tvång.”

På en rak fråga till utskottets viceordförande och förste undertecknare till reservationen, Mikael Lindholm (c), om hur han vill öka specialiseringsgraden inom äldreomsorgen när han inte ser att kommunreformen är vägen var svaret talande. Han svarade ingenting. Det är sorgligt att centern återkommande säger nej, nej och åter nej och samtidigt inte har några egna lösningar. Vi liberaler för en politik där individen är i centrum, inte strukturen. Då är svaret enkelt, vi behöver en kommunreform.

Demens, minnesnedsättning och kognitiva störningar

Anförande stadsfullmäktige 30 oktober 2018

Ordförande, äldreomsorgen sätter de flesta partierna i arbete, vi ser alla att något behöver göras. Liberalerna har haft en äldrepolitisk arbetsgrupp som bland annat fördjupat sig i frågorna kring demens och kognitiv svikt. Demens kan ju drabba även yngre men lejonparten av de drabbade är äldre.

Till att börja med så vill jag förklara att jag använder begreppet demens genomgående för att det i huvudsak används i beredningen. Det finns dock viss begreppsförvirring och jag kan konstatera att ”demens” som diagnos strukits i Sverige. Lars-­Olof Wahlund, professor i geriatrik vid Karolinska säger att: ”Demens har en negativ klang och är omgärdat av både okunskap och fördomar. Därför är det bra och mer logiskt att kognition istället lyfts fram som det centrala begreppet. Minnes­nedsättning och andra kognitiva stör­ningar kan bero på många olika sjuk­domar och bristtillstånd, varav de som vi brukar kalla demenssjukdomar är några av dem”. Om detta resoneras inte i beredningen så vi lämnar det där hän men min poäng är att vi i framtiden måste bredda diskussionen från att bara prata demens.

Men ordförande, Det är en märklig beredning vi fått framför oss. Fullmäktige Roger Jansson mfl lämnade in en aktuell och mycket bra motion. Med tanke på den åldrande befolkningen och på hur demenssjukdomar ökar så blir jag förvånad över det svar som kommer från socialförvaltningen. Är inte detta en fråga att ta på större allvar?

I beredningen diskuteras vad som görs på ÅHS. På ÅHS utförs specialistvård och de har utredningsansvaret men de flesta med demens vårdas inom kommunen, i hemmet eller på ett boende. Det är vi som har ansvaret för dessa individer och för de för samhället oumbärliga närståendevårdarna. Det är vi!

I slutet av beredningen nämns kort om de antagna demensriktlinjerna, i dem kan man bland annat se att det finns ett stort behov av en kommunal demenskoordinator. Om det, eller andra frågor som tas upp i riktlinjerna, diskuteras ingenting. I riktlinjerna finns statistik och prognoserna säger att det år 2020 kommer att finnas 751 individer med medelsvåra eller svåra demenssjukdomar och för 2030 så är samma siffra över tusen. Det betyder att det skulle finnas 428 individer år 2020 som är i behov av dygnetruntomsorg, och siffran för 2030 är närmare 600. Idag torde det finnas drygt 60 specialanpassade demensplatser på Åland, varav under 40 är i Mariehamn. Ni hör ju själva – vi måste ta frågan på större allvar.

Vidare säger man att personer med demens inte behöver särskilda boenden och att de bra klarar att bo hemma. Men det finns rapporter om säger det motsatta. Socialstyrelsen i Sverige rekommenderar särskilt boende av följande orsaker: “Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bidrar till bättre livskvalitet för personer med måttlig till svår demenssjukdom i jämförelse med blandat boende. Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bedöms vara kostnadseffektiva i jämförelse med blandat boende.” Det ter sig alltså inte ens vara en ekonomisk fråga. Stödet som ges till denna klientgrupp behöver ha kompetens inom demenssjukdomar. I beredningen diskuteras inget om befintlig och behövlig kompetens. Vi behöver särskilda team med specialistkunskap för denna klientgrupp.

Närståendevårdarnas situation nämns inte heller. Alla som känner en som varit närståendevårdare vet hur otroligt tufft det är. Vilka skolningar erbjuder staden? Vilken avlastning erbjuds? Funkar det? Är folk nöjda? Jag saknar svar på dessa viktiga frågor.

På socialstyrelsens hemsida kan man läsa om nationella riktlinjer och kvalitetsindikatorer som är gällande i Sverige. Där konstateras bland annat att:

”Dagverksamheter för personer med demenssjukdom bör vara anpassade till sjukdomen och därigenom bidra till social samvaro, struktur och innehåll under dagen.

En annan viktig insats som rekommenderas är stöd till anhöriga i form av utbildning, individuellt anpassat stöd till unga anhöriga och relationsbaserat stödprogram

För att kunna erbjuda en god och personcentrerad vård och omsorg till personer med demenssjukdom är det viktigt att hälso- och sjukvården och socialtjänsten arbetar för att höja personalens kompetens inom detta område med hjälp av olika former av utbildningar.

Biståndshandläggares och LSS-handläggares beslut i olika ärenden som rör personer med demenssjukdom förutsätter en grundläggande förståelse för sjukdomen och dess konsekvenser”

Görs något av detta? Varför framgår det i så fall inte av beredningen? Det här är inga svåra saker att googla fram. Och de lokala demensriktlinjerna kan knappast vara främmande. Varför görs ingen omvärldsanalys? Varför knyts det inte an till framtagna riktlinjer?

Ordförande, liberalerna stödjer därmed förslaget om återremiss. Vår vision är:

  • Vi behöver ha ett specialiserat boende för de med demens sjukdomar. Boendet borde fungera som ett kompetenscenter. Här borde vi få till kommunöverskridande lösningar.
  • Stödja samordning och kompetensutbyten bland aktörerna som arbetar med årsrika.
  • Införa personcentrerad vård och arbeta i multiprofessionella team som fokuserar på de kvarvarande styrkorna
  • Ge alla rätten att påverka sin egen omsorg
  • Ge närstående rätten att få vara delaktiga, om patienten/klienten så önskar, och även få utbildning i den närdståendes sjukdomstillstånd
  • Se till att vi får ett team som är specialiserade inom demens bland närvårdarna
  • Höj statusen för närvårdarna, det är de som bäst känner klienterna

Tack ordförande.

Och som gott lästips kan ni följa denna länk: http://old.regeringen.ax/.composer/upload//socialomiljo/Demensseminarium_Christian_Andersson_forelasningsmaterial_241013.pdf

Bättre stöd för de med psykisk ohälsa

Insändare 10 oktober 2018

Det är alldeles strålande med förebyggande arbete, men vad händer med de som redan insjuknat? Den frågan är relevant att ställa sig när det gäller psykisk ohälsa. Det kommunala ansvaret är idag vagt formulerat och det är upp till kommunerna att bistå med frivilliga insatser. Reseda höll i måndags ett heldagsseminiarium om boendestöd och brukarinflytande. Folk från branschen vittnade om att stödet ser olika ut för olika kommuner men att det finns stora brister på hela Åland.

Specialsjukvården ges på ÅHS men stöd i hemmet är en kommunal fråga. Hemtjänst erbjuds, problemet är att hemtjänsten arbetar FÖR någon medan psykosociala insatser handlar om att arbeta MED någon. Det är två olika saker.

Det är en del i begreppet socialpsykiatri, något som fattas i den åländska lagstiftningen och som definitivt borde införas. Kumla kommun i Sverige skriver så här om ämnet: ”Socialpsykiatri är ett aktivitetsinriktat stöd i vardagen. Humanismen genomsyrar arbetssättet genom inkludering av och tydlig kollaboration med målgruppen. Normalisering kan skapas genom att socialpsykiatrins insatser ges i vardagen, i hemmet och på andra platser, utifrån planering eller vid behov.”  Här finns stort utvecklingspotential på Åland och arbetssättet borde införas brett så snart som möjligt. Inte bara för att det sparar pengar, utan framförallt för att det är mer humant och skapar större meningsfullhet i vardagen för de individer som lider av psykisk ohälsa.

Ingrid Johansson (lib)

Forskning är utveckling

Insändare 5 oktober 2018

Att satsa på forskning är klokt. Det moderna västerländska samhället måste konkurera med kunskap, det är motorn i samhället. Initiativet som Sia Spiliopoulou Åkermark med flera lyfte fram, det vill säga en större satsning på forskning, är välkommet. Jag delar uppfattningen om att vi behöver forska mer lokalt.

I somras deltog jag i Almedalsveckan och intresserade mig särskilt för ämnet hållbar turism. Under en föreläsning kunde jag konstatera att Campus Gotland satt igång forskning för att mäta vad den nya linjen för reguljärtrafik som från och med sommaren 2018 trafikerar till Gotland betyder för just Gotland. Social, miljömässig och ekonomisk hållbarhet skulle mätas. Imponerande!

Precis så här borde vi jobba på Åland också, när det gäller turismen så har vi ett program på Högskolan på Åland, Hospitality Management, som kunde arbeta med det. Inom vård- och ingejörsområdena pågår flera projekt. Vi behöver arbeta vidare och garantera den fria forskningen på Åland men också utveckla Högskolan.

Till sist vill jag ge en stor applåd till initiativtagarna som skrev sitt debattinlägg, jag saknar de kunskapsintensiva inläggen i den åländska debatten – mer sånt!

Ingrid Johansson (lib)