Demens, minnesnedsättning och kognitiva störningar

Anförande stadsfullmäktige 30 oktober 2018

Ordförande, äldreomsorgen sätter de flesta partierna i arbete, vi ser alla att något behöver göras. Liberalerna har haft en äldrepolitisk arbetsgrupp som bland annat fördjupat sig i frågorna kring demens och kognitiv svikt. Demens kan ju drabba även yngre men lejonparten av de drabbade är äldre.

Till att börja med så vill jag förklara att jag använder begreppet demens genomgående för att det i huvudsak används i beredningen. Det finns dock viss begreppsförvirring och jag kan konstatera att ”demens” som diagnos strukits i Sverige. Lars-­Olof Wahlund, professor i geriatrik vid Karolinska säger att: ”Demens har en negativ klang och är omgärdat av både okunskap och fördomar. Därför är det bra och mer logiskt att kognition istället lyfts fram som det centrala begreppet. Minnes­nedsättning och andra kognitiva stör­ningar kan bero på många olika sjuk­domar och bristtillstånd, varav de som vi brukar kalla demenssjukdomar är några av dem”. Om detta resoneras inte i beredningen så vi lämnar det där hän men min poäng är att vi i framtiden måste bredda diskussionen från att bara prata demens.

Men ordförande, Det är en märklig beredning vi fått framför oss. Fullmäktige Roger Jansson mfl lämnade in en aktuell och mycket bra motion. Med tanke på den åldrande befolkningen och på hur demenssjukdomar ökar så blir jag förvånad över det svar som kommer från socialförvaltningen. Är inte detta en fråga att ta på större allvar?

I beredningen diskuteras vad som görs på ÅHS. På ÅHS utförs specialistvård och de har utredningsansvaret men de flesta med demens vårdas inom kommunen, i hemmet eller på ett boende. Det är vi som har ansvaret för dessa individer och för de för samhället oumbärliga närståendevårdarna. Det är vi!

I slutet av beredningen nämns kort om de antagna demensriktlinjerna, i dem kan man bland annat se att det finns ett stort behov av en kommunal demenskoordinator. Om det, eller andra frågor som tas upp i riktlinjerna, diskuteras ingenting. I riktlinjerna finns statistik och prognoserna säger att det år 2020 kommer att finnas 751 individer med medelsvåra eller svåra demenssjukdomar och för 2030 så är samma siffra över tusen. Det betyder att det skulle finnas 428 individer år 2020 som är i behov av dygnetruntomsorg, och siffran för 2030 är närmare 600. Idag torde det finnas drygt 60 specialanpassade demensplatser på Åland, varav under 40 är i Mariehamn. Ni hör ju själva – vi måste ta frågan på större allvar.

Vidare säger man att personer med demens inte behöver särskilda boenden och att de bra klarar att bo hemma. Men det finns rapporter om säger det motsatta. Socialstyrelsen i Sverige rekommenderar särskilt boende av följande orsaker: “Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bidrar till bättre livskvalitet för personer med måttlig till svår demenssjukdom i jämförelse med blandat boende. Särskilt boende specifikt anpassat för personer med demenssjukdom bedöms vara kostnadseffektiva i jämförelse med blandat boende.” Det ter sig alltså inte ens vara en ekonomisk fråga. Stödet som ges till denna klientgrupp behöver ha kompetens inom demenssjukdomar. I beredningen diskuteras inget om befintlig och behövlig kompetens. Vi behöver särskilda team med specialistkunskap för denna klientgrupp.

Närståendevårdarnas situation nämns inte heller. Alla som känner en som varit närståendevårdare vet hur otroligt tufft det är. Vilka skolningar erbjuder staden? Vilken avlastning erbjuds? Funkar det? Är folk nöjda? Jag saknar svar på dessa viktiga frågor.

På socialstyrelsens hemsida kan man läsa om nationella riktlinjer och kvalitetsindikatorer som är gällande i Sverige. Där konstateras bland annat att:

”Dagverksamheter för personer med demenssjukdom bör vara anpassade till sjukdomen och därigenom bidra till social samvaro, struktur och innehåll under dagen.

En annan viktig insats som rekommenderas är stöd till anhöriga i form av utbildning, individuellt anpassat stöd till unga anhöriga och relationsbaserat stödprogram

För att kunna erbjuda en god och personcentrerad vård och omsorg till personer med demenssjukdom är det viktigt att hälso- och sjukvården och socialtjänsten arbetar för att höja personalens kompetens inom detta område med hjälp av olika former av utbildningar.

Biståndshandläggares och LSS-handläggares beslut i olika ärenden som rör personer med demenssjukdom förutsätter en grundläggande förståelse för sjukdomen och dess konsekvenser”

Görs något av detta? Varför framgår det i så fall inte av beredningen? Det här är inga svåra saker att googla fram. Och de lokala demensriktlinjerna kan knappast vara främmande. Varför görs ingen omvärldsanalys? Varför knyts det inte an till framtagna riktlinjer?

Ordförande, liberalerna stödjer därmed förslaget om återremiss. Vår vision är:

  • Vi behöver ha ett specialiserat boende för de med demens sjukdomar. Boendet borde fungera som ett kompetenscenter. Här borde vi få till kommunöverskridande lösningar.
  • Stödja samordning och kompetensutbyten bland aktörerna som arbetar med årsrika.
  • Införa personcentrerad vård och arbeta i multiprofessionella team som fokuserar på de kvarvarande styrkorna
  • Ge alla rätten att påverka sin egen omsorg
  • Ge närstående rätten att få vara delaktiga, om patienten/klienten så önskar, och även få utbildning i den närdståendes sjukdomstillstånd
  • Se till att vi får ett team som är specialiserade inom demens bland närvårdarna
  • Höj statusen för närvårdarna, det är de som bäst känner klienterna

Tack ordförande.

Och som gott lästips kan ni följa denna länk: http://old.regeringen.ax/.composer/upload//socialomiljo/Demensseminarium_Christian_Andersson_forelasningsmaterial_241013.pdf

Bättre stöd för de med psykisk ohälsa

Insändare 10 oktober 2018

Det är alldeles strålande med förebyggande arbete, men vad händer med de som redan insjuknat? Den frågan är relevant att ställa sig när det gäller psykisk ohälsa. Det kommunala ansvaret är idag vagt formulerat och det är upp till kommunerna att bistå med frivilliga insatser. Reseda höll i måndags ett heldagsseminiarium om boendestöd och brukarinflytande. Folk från branschen vittnade om att stödet ser olika ut för olika kommuner men att det finns stora brister på hela Åland.

Specialsjukvården ges på ÅHS men stöd i hemmet är en kommunal fråga. Hemtjänst erbjuds, problemet är att hemtjänsten arbetar FÖR någon medan psykosociala insatser handlar om att arbeta MED någon. Det är två olika saker.

Det är en del i begreppet socialpsykiatri, något som fattas i den åländska lagstiftningen och som definitivt borde införas. Kumla kommun i Sverige skriver så här om ämnet: ”Socialpsykiatri är ett aktivitetsinriktat stöd i vardagen. Humanismen genomsyrar arbetssättet genom inkludering av och tydlig kollaboration med målgruppen. Normalisering kan skapas genom att socialpsykiatrins insatser ges i vardagen, i hemmet och på andra platser, utifrån planering eller vid behov.”  Här finns stort utvecklingspotential på Åland och arbetssättet borde införas brett så snart som möjligt. Inte bara för att det sparar pengar, utan framförallt för att det är mer humant och skapar större meningsfullhet i vardagen för de individer som lider av psykisk ohälsa.

Ingrid Johansson (lib)

Forskning är utveckling

Insändare 5 oktober 2018

Att satsa på forskning är klokt. Det moderna västerländska samhället måste konkurera med kunskap, det är motorn i samhället. Initiativet som Sia Spiliopoulou Åkermark med flera lyfte fram, det vill säga en större satsning på forskning, är välkommet. Jag delar uppfattningen om att vi behöver forska mer lokalt.

I somras deltog jag i Almedalsveckan och intresserade mig särskilt för ämnet hållbar turism. Under en föreläsning kunde jag konstatera att Campus Gotland satt igång forskning för att mäta vad den nya linjen för reguljärtrafik som från och med sommaren 2018 trafikerar till Gotland betyder för just Gotland. Social, miljömässig och ekonomisk hållbarhet skulle mätas. Imponerande!

Precis så här borde vi jobba på Åland också, när det gäller turismen så har vi ett program på Högskolan på Åland, Hospitality Management, som kunde arbeta med det. Inom vård- och ingejörsområdena pågår flera projekt. Vi behöver arbeta vidare och garantera den fria forskningen på Åland men också utveckla Högskolan.

Till sist vill jag ge en stor applåd till initiativtagarna som skrev sitt debattinlägg, jag saknar de kunskapsintensiva inläggen i den åländska debatten – mer sånt!

Ingrid Johansson (lib)