Likvärdiga löner

Insändare 21 september 2018

Äntligen! Frågan om likvärdiga löner är en fråga om anständighet och nu är det första, och kanske viktigaste steget på plats. I och med tilläggsbudgeten som nu behandlas i lagtinget kommer samtliga lönepotter att betalas ut. Lönekorrigeringarna är i storleksordningen 850 000 euro år 2018 bara för ÅHS.

Det är ett gediget arbete som utförts från såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan. Jag är oerhört tacksam för alla de timmar som satts ned för att nå resultatet. Men också över den beslutsamhet som visats från landskapsregeringens sida och framförallt från lantrådet Sjögren, med ansvar över jämställdhetsfrågor, och från minister Perämaa som haft ansvaret över processen som helhet.

Så är vi i mål nu? Förstås inte. Vad gäller löner och löneutveckling finns mycket kvar att göra. Personligen brinner jag för att utbildningslängd och examensnivå ska synas mer i lönekuvertet. För att kunna möta framtiden och stärka Åland behöver utbildning löna sig än mer, för mig är det nästa naturliga steg. Men huvudsaken är att vi nu börjat värdera att ta hand människor i högre utsträckning, det syns genom att om vårdpersonal och poliser fått de största lönepotterna.

Ingrid Johansson (lib)

 

Extra anslag är bra!

Anförande 17 september 2018

Talman. Extra anslaget handlar om en gigantisk regionalpolitisk satsning i form av grundläggande infrastruktur på den åländska landsbygden och skärgården. För oss liberaler är extra anslag inget märkvärdigt utan en normal mekanism i enlighet med självstyrelselagen. Vi i utskottet har fördjupat sig i systemet och konstaterar att förarbetena visar att systemet efter 1993 är meningen att fungera på samma sätt som det tidigare extra ordinära anslaget. Däremot har praxis förändrats.

Extra anslaget berör dels brouppdatering och kortrutt. Två frågor som denna landskapsregering ärvt av tidigare landskapsregeringar. Det finns gediget utredningsmaterial för bägge frågor, där kortrutten utretts för två miljoner euro. Det är förvånande att centern, och särskilt tidigare inframinister reserverar sig mot det förslag som hon själv tagit fram.

Jag noterar att reservanterna också säger att man vill kvalificerad majoritet i lagtinget för att köpa in nytt tonnage. En fråga som jag svårligen kan se att skulle få kvalificerad majoritet då stora delar av lagtinget talar om totalentreprenad.

Det är bra att landskapsregeringen driver vidare de projekt som lagtinget i demokratisk ordning beslutat om.

Talman. Jag konstaterar slutligen att större infrastrukturella projekt är kantade med ifrågasättande och missnöje. Trots att jag inte var gammal kommer jag ihåg missnöjet med nya Godbyvägen, men jag tror inte att någon vill vara utan den vägen idag. Om man lite ser ovan om horisonten kan jag konstatera att ett parti i Göteborg som inte vill ha Västlänken gick kraftigt framåt det senaste valet. För det är så talman, att det alltid är enkelt att säga nej. Men att leverera trovärdiga motförslag är uppenbarligen svårt. Infrastruktur skapar utveckling och nya möjligheter, och att inte underhålla tidigare investeringar är inget annat än kapitalförstöring. Därför stödjer den liberala gruppen anhållan om extra anslag.

Hållbara produktionsmönster

Anförande 10 september 2018

Talman. Hållbarhetsarbetet berör oss alla och alla samhällssektorer, jag kommer att uppehålla mig kring två områden; mål 3 Allt vatten ska ha god kvalitet och mål 5 Attraktionskraft för boende, besökare och företag.

När det gäller mål 3, Allt vatten ska ha god kvalitet, är det bara att konstatera att nuläget är alldeles oacceptabelt, dessutom verkar framtiden bära med sig ytterligare försämringar. Vi kan konstatera att livsmedelsproduktionen, som jag koncentrerar mig på idag när det gäller vattenkvalitet, har negativ inverkan på våra vatten där man förenklat kan säga att fiskodlingarna står för fosforutsläpp och det landbaserade jordbruket för kväveutsläpp. Både fosfor och kväve är naturliga ämnen som ska finnas i våra vatten men problemet uppstår då ämnena läcker ut i för hög grad, så som sker idag. Havet övergöds.

Så vad är lösningen? Att sluta producera mat? Förstås inte men vi behöver arbeta strategiskt med frågan och aktivt minska utsläppen. Fiskodlingarna utmålas ofta som Östersjöns största bov men jag vill också belysa det arbete som gjorts där, det kan fungera som en positiv modell för annan matproduktion. Utsläppen har minskat drastiskt, en minskning på ca 90% för fosfor och en minskning på ca 75% för kvävet sedan 80-talet, och man skulle kunna göra än mer. Företagen och det offentliga borde hänga ihop, tillstånd borde ges där det råder goda strömningsförhållanden som ska hänga ihop med krav på skräpfiske och vi borde förstås ha kretsloppsfoder. Liknande processer borde vi få till i det landbaserade jordbruket; omhändertagande av energin i stallgödsel, recirkulering av näringsämnen och se över vattentäktsskydd och dikningsregler. Lösningarna finns och det kommer att bli oerhört spännande att se partiernas ställningstaganden inför det kommande LBU-programmet.

Talman det sistnämnda handlar lika mycket om mål 5, Attraktionskraft för boende, besökare och företag eftersom att det stärker den åländska konkurrenskraften. Det arbete som nu Optinova gör för att spara vatten är ett exempel som minskar kostnader och är bra för miljön. Vi borde se till att få bättre avkastning från slaktavfall från jordbruk och fiskindustriun, tänk om vi kunde halvera mottagningskostnaderna för den typ av avfall för att vi kan sälja exempelvis biogas. Tänk om alla benrester från Dahlmans kunde bli benmjöl så att vi kunde få en ny exportvara. Och tänk om Chipsens tvättvatten kunde användas som bevattning. Det handlar om cirkulär ekonomi mina vänner och jag tror att ni alla förstår att det finns betydande summor att spara. Dessutom finns betydande EU-bidrag för omställningsarbetet. Vi borde helt enkelt börja agera i detta ärende. På onsdag hålls en föreläsning om cirkulär ekonomi, jag hoppas att det är startskottet. Potentialet finns framförallt inom tillverknings- och förädlingsindustrin vilket också utgör en betydande del av våra exportföretag och det är viktigt för om småföretagande är Ålands själ så är exportbolagen är den åländska ekonomins ryggrad – vi måste stärka konkurrenskraften, här finns potential som dessutom är hållbart.

Men attraktionskraft handlar också om människorna, folk ska vilja flytta hit.  Samarbetet inom ”Braingain Åland” är ett mycket bra arbete där man tillsammans arbetar med att locka hit den kompetens som det åländska näringslivet och exempelvis ÅHS så nödvändigt behöver. Också här tror jag att vi kan bli bättre; vi borde framförallt marknadsföra de goda resultat som de åländska skolorna visar upp men också den livskvalitet som livet på Åland erbjuder. I den åländska attraktionskraften kan inte nog det breda och osannolikt professionella kulturliv som Åland erbjuder. En viktig motor i det sammanhanget är Ålands Musikinstitut och personligen ser jag gärna också en teaterskola i framtiden. För att locka såväl boende som turister är kulturlivet viktigt och där är alla insatser viktiga. Allt från ungdomsföreningarnas farser, till Katrina kammmarfestival och Pub Ettans insatser för att locka hit musiker från när och fjärran.

Till sist, talman, vill jag ytterligare nämna turismen och en av mina käpphästar; restaurangbranschen. Vi behöver arbeta för en tillväxt av ny kompetent arbetskraft. Restaurangbranschen är viktig för turismen eftersom att den dels fungerar som huvudreseanledning men också är central för betyget för all typ av turism. Jag hoppas att vi kan få till ett tätt samarbete mellan branschen och det offentliga också i denna fråga. Tillsammans är vi starka och tillsammans gör vi skillnad! Tack.

 

Respekt för kunskap behövs inom äldreomsorgen

Insändare 10 sept 2018

Jag är oroad över äldreomsorgen på Åland, och än mer oroad blir jag när jag hör en av de mer dominanta rösterna i omsorgsdebatten, Barbro Sundback, resonera. Sundback konstaterade på senaste fullmäktige att kvalitén inom äldreomsorgen enbart beror på två faktorer; antal platser och personaldimensionering. Det ger bilden av att äldreomsorgen inte är ett särskilt kunskapsområde utan att personalen utgör någon form av sällskapsdamer. Vid ett tidigare fullmäktige sa i och för sig Sundback att det inte krävdes något särskilt för att starta ett äldreboende, det kunde hon faktiskt själv göra.

Varför är detta så oroande? Jo, för att det har skett en dramatisk förändring i så kallad vårdtyngd, det vill säga att de som bor på de kommunala boendena är betydligt skörare idag än tidigare. Det finns alldeles naturliga förklaringar till detta; dels blir vi äldre och därmed mer multisjuka och dels har lagstiftningen ändrats så att också sjukvård utförs i kommunerna.

Omställningen ställer krav. Vi behöver utveckla omsorgen och vården. Vi behöver få till ett finmaskigt nät mellan de olika vård- och omsorgsinstanserna och införa personcentrerad vård där varje individs kvarvarande styrkor får alla möjligheter att få finnas kvar.

Vi behöver också ett kunskapslyft. Vi behöver kartera var vi står idag. Vad funkar och vad funkar mindre bra? Vilka metoder använder vi – finns det bättre? Hur arbetar vi med kvalitetsledning? Hur ser kompetensförsörjningen ut? Att bara prata om att bygga ut platser är naivt. Och påstå att det bara är händer, oberoende av kompetens, som behövs är ett hån mot varenda en som svurit närvårdar- eller sjuksköterskeeden.
Vi behöver arbeta förebyggande. I såväl Sverige som Finland har man tagit fram goda kvalitetsindikatorer för äldreomsorgen, vi borde anta motsvarande. Men för att kunna göra det måste vi våga förändra i grunden. Förändringen ska ske med specialistkunskap som grund, inte politiskt tyckande.

Ingrid Johansson, lib