Kvinnors frihet är begränsad

Insändare 28 okt 2017

Me too-rörelsen visar tydligt att kvinnans kropp i många fall ses som allmänhetens gods. Något som man kan ta sig rätten att ta på, att nyttja, att slå på eller att prata om som ett objekt. Det är ingen nyhet för oss kvinnor, jag har nog aldrig mött en kvinna som inte blivit utsatt för sexuella trakasserier, eller värre, otaliga gånger i livet. Detta är ett stort samhällsproblem och vi behöver gemensamt ta ansvar för att skapa bättre attityder och förändra.

Rätten till den egna kroppen är en grundläggande jämställdhetsfråga. De som stödjer tanken driver ofta också frågor så som rätten till abort, skärpta straff för trafficking och arbete med att minska våldet mot kvinnor i nära relationer. Om man inte kan bestämma över sin egen kropp – vad har man då för makt i sitt liv och kan man alls ses som fri? Mitt svar är nej.

En annan viktig frihetsfråga är tillgången till pengar. Vi har idag oacceptabla löneskillnader mellan kvinnor och män, det gör att kvinnor generellt har mindre pengar än män. Ekonomisk styrka är makt vilket gör att låga inkomster inskränker ens förmåga att påverka sin omgivning och samhället i stort. Den personliga friheten inskränks likaså, för utan egna pengar är ingen människa fri.

Vi behöver alltså arbeta med attityder och demokratifrågor men också med att förändra arbetsmarknaden i stort och kvinnors delaktighet och utkomst från den samma i synnerhet.

Ingrid Johansson (lib)

Läkarbristen – ett humanistiskt och ekonomiskt dilemma

Insändare 25 okt 2017
Läkarrekryteringen är en av de viktigaste framtidsfrågorna för den åländska vården och ligger högt upp på ÅHS agenda. Ändå kan vi konstatera att det är mycket svårt att få kompetent personal. Frågan är mångfacetterad och behovet av fler läkare är ett internationellt problem. En av de specialistgrupper som det är särskilt ont om är allmänläkare, de som bland annat jobbar på hälsocentralerna.
Att det saknas läkare på hälsocentralerna är problematiskt, det ska vara lätt att få tillgång till primärvården. Att satsa på tidiga insatser är både ekonomisk och humanistiskt, det framhåller alltid Lantrådet, och tidigare hälsominister, Sjögren och jag håller med. Det skulle göra gott för Åland och ålänningarna att de som uppsöker en hälsocentral skulle få möta erfaren personal.
Så vad gör ÅHS åt saken? Svaret är att mycket görs. Det anlitas rekryteringsbolag, det deltas i mässor, ordinarie läkare, och ÅHS som helhet, gör sitt bästa för att arbetsvistelsen på ÅHS ska bli så bra som möjligt för de som kommer hit så att de vill komma igen och mycket, mycket mer. Det räcker tyvärr inte eftersom konkurrensen om läkare är benhård. Intressant är att den högkvalitativa städningen ses som ett stort plus bland de läkare som kommer hit.
Vi behöver alltså fortsätta göra det vi gör idag samtidigt som vi vidtar nya och andra åtgärder. Jag ser två saker som särskilt intressanta. Det ena är samarbetet med privat sektor, vi behöver tillsammans bygga upp ett väloljat maskineri. Det andra är att nyttja sjuksköterskors kompetens i högre utsträckning. Att sjuksköterskor tar över läkaruppgifter är ingen ny tanke; det finns specialistutbildningar för sjuksköterskor att gå, det praktiseras på många ställen redan idag och det forskas i området. Jag tror att det är en viktig framtidslösning, om alternativet är hyrläkare så skulle specialistsjuksköterskor med läkaruppgifter skapa bättre kontinuitet för patienterna, det skulle vara billigare och sjukskötaryrket skulle utvecklas. En sådan utveckling med utökat ansvar måste givetvis följas av utökad lön.
Ingrid Johansson (lib)
Viceordförande ÅHS

Inget skaver som en förälders oro över sitt barn

Ni vet alla hur det tär på de föräldrar som har barn som lider av psykisk ohälsa, barn som lider av neuropsykiatriska funktionshinder, är allvarligt sjuka, är handikappade eller de som behöver mycket extra stöd. Antingen har ni egna barn med dessa behov eller så känner ni någon som har det.

En oro för barnen har förstås alla föräldrar, om än i olika grad, men för de föräldrar som ständigt bär en djup oro för sina barn blir det ofta oerhört tärande. Ett evigt funderande; gör jag tillräckligt, hur ska det gå för syskonen som man upplever att får för lite uppmärksamhet, hur ska barnet klara av att såsmåningom klara av att hantera vuxenlivet? Och hur fasiken ska man orka!?

Den sista frågan, hur föräldrarna och familjerna ska orka, är jag särskilt intresserad av. Har du några idéer på vad det skulle behöva finnas för stödfunktioner kring familjerna för att få vardagen att gå ihop? Smarta tips som du läst att funkar på andra platser, något du alltid tänkt att borde finnas eller något helt annat? Kommentera då gärna eller så skriver du ett meddelande. För i alla fall runt om mig så är det många familjer kämpar vareviga dag. Inget imponerar på mig som dessa stålföräldrar som aldrig ger upp kampen för sitt barn, men jag tycker att de vore värda bra hjälp.